Enligt Google maps är det 41 kilometer från Svartöstan till Boden centrum. Vi tar 97:an norrut med destination Bodensia, hotellet som stod nybyggt när Mattias Alkberg föddes för 51 år sedan.
– Jag tycker jättemycket om Boden, en underskattad stad. Den är jättefin och ligger jättefint, även om jag fattar att det är en sattelitkommun till Luleå nu, säger han.
Alkbergs föräldrar kommer från Boden, han levde sina första år där och hans farmor ännu kvar, men den stora anledningen till att vi satt oss i bilen för att åka till grannkommunen är albumet som släpps den 24 april.
På omslaget syns en välkänd hotellbyggnad, på en klippkant i blodrött solsken. Dess titel är "Bodensia".
– Om man inte känner till det kan man tänka att det har med rymden att göra, att det finns en hemlighet i namnet. Det låter verkligen som ett rymdskepp eller galaktika. Som en måne till Jupiter, säger Alkberg.
På vägskylten vid Gammelstad står det "Boden 27" men när Mattias Alkberg bildligt tittar i backspegeln ser han drygt 100 mil söderut. Albumet skrevs på Fårö tillsammans med Jonas Teglund i två omgångar, den första för snart två år sedan. En lokal rymdhistoria skapades tack vare deras gemensamma intresse för tv-seriern "The Expanse".
– Jag började leka med att skriva texter som utspelar sig i den tiden, med de förutsättningarna. Utan att ha de där stora skeendena, de som förändrar världen och hur världen förändras.
– Det här är bara de som lever i den här världen, precis som vanligt. På nästan alla sätt är texterna i den meningen precis som vanligt, bara att de är i mitt huvud och ibland utspelar de sig i framtiden. Tusen år in i framtiden.
Vi passerar Sunderby sjukhus och påminns igen om vilka tider vi lever i, vi ser åkrar och Alkberg berättar om Gotlands får som bräker likt syrsor i Grekland. Han pratar om diktsamlingen "Med rätt att dö" som kommer i september och arbetet med filmen om honom, där bland annat Kristine Gulbrandsen gör rollen som Mattias Alkberg igen.
Efter 30 minuter i bilen tornar byggnaden upp sig. Destinationen som namngav albumet som Jonas Teglund mixat i närmare ett år.
– Det har varit lite frustrerande, jag är en sådan som jobbar jättesnabbt och har väldigt lite tålamod medan Jonas är väldigt noggrann. Där har vi kompromissat, jag kan känna att jag har kompromissat mer eftersom det har tagit så lång tid. Men å andra sidan blev skivan mycket bättre, säger han.
I en öde festivetetssal, ensam på dansgolvet, konstaterar Alkberg att bilden är talande för skivan. Det händer så mycket på "Bodensia" att lyssnaren gör bäst i att ta in Jonas Teglunds ljudlandskap i avskildhet.
Tidigt bestämde duon sig för att skapa ett album som är omöjligt att återge på scenen "om man inte är typ tio personer – och det kommer aldrig hända".
Under skapandet av skivan påmindes de hårt arbetande musikerna om varför de tröttnat på det kringresande livet.
– Arbetet har tagit lång tid för att vi har turnerat så mycket. Och anledningen till att vi gjorde skivan var för att slippa turnera med den. Det har lagt på ett metaaspekt på allting, säger Alkberg.
Men tiden har ändrat hans inställning, Mattias Alkberg blir besviken om han kan åka ut och spela låtarna live i höst.
– Jag har nästan inga spelningar den här våren. Ända sedan jag släppte "Ön" har jag gjort långa turneer på allt jag har gjort, det har blivit en del av mitt liv ... det är svårt att inte göra det.
Sagt på 97:an
Notviken:
– Jag hoppas att de som känner till Bodensia tycker att det (albumtiteln) är lokalpatriotiskt, för det är det också. Boden i sig är som en liten hemlighet, särskilt nuförtiden när folk inte gör lumpen längre.
Sunderby sjukhus:
– Det är jättehemskt, för alla jag känner i princip. Många i Stockholm har fått sina liv mer eller mindre raserade ekonomiskt, det är så enormt tragiskt. Samtidigt är jag inne på Ola Gustafssons linje, nu ger vi bort oss. Jag vet inte om det beror på att vi måste tillfredställa vårt bekräftelsebehov hela tiden, man kanske har ett sådant som artist. Eller så får folk gage, jag ska göra några sådana jobb och få betalt för det.
Sävast:
– En tanke med skivan var att den skulle bli omodern på en gång. Att den ska åldras som gammal hiphop åldrades i början – efter två år var skivan råtöntig. Lyckas man med det kommer man om tio år tycka att det är ascoolt med autotune igen. Om man förlitar sig på teknik kommer man få skämmas för det länge, men sedan kommer man över en gräns när man tycker att de där gamla "King kong"-filmerna. Man gillar effekterna för effekternas skull, det är lite kackigt och lite dåligt.
Torpgärdan:
– Det är härligt när det är lite kackigt. Lite billigt. Man missförstår anledningarna till varför saker låter som de gör, jag kan inte förklara riktigt. Det är lite självutlämnande att försöka hänga med, men ingen kan hänga med. Det är ett grepp som både jag och Jonas gillar. Man hör när någon har försökt göra något nytt en gång i tiden.
Centrala Boden:
– Jag är osäker på om jag ens har varit in där någon gång i mitt liv. Kanske något julbord när jag var liten, men jag har aldrig varit ut där eller bott där. Jag har alltid beundrat Bodensia, att det står där som en anomali mitt i centrum.