"Jag tror inte att någon som har Downs syndrom någonsin har startat ett krig"

På tisdagskvällen var det, inom ramen för Kontext, Gunilla Linn Persson som villigt lät sig samtalas med samt civiliserat utfrågas av Kerstin Wixe. Bara att lydigt hänga på och med. Gunilla Linn Persson var för omkring ett decennium medskyldig i manusskrivandet till tv-serien Skärgårdsdoktorn, som fick osannolika mängder med tittare att skyndsamt rannsaka sina eventuella krämpor för att eventuellt kunna bli diagnosticerade av doktor Johan Steen, i Samuel Frölers mysigt ribbstickad-tröje skrudade gestalt. Om Skärgårdsdoktorn talade Gunilla Linn Persson och Wixe alltså inte alls. I stället desto mera om hennes roman Eskil, riddaren av syrenbersån som är en känslig och originell berättelse om en pojke med Downs syndrom, hans avvisande farfar med obehagliga nazistsympatier, modern som för säkerhets skull kallas för Karl Astrid och diverse andra personager, allesammans hemmahörande i Stockholms skärgård. Gunilla Linn Persson, som för tolv år sedan själv födde dottern Märta med Downs syndrom, vet numera en hel del om den sjukdomen och kan med viss insikt hävda detta: - Jag tror inte att någon som har Downs syndrom någonsin har startat ett krig. Däremot är de kapabla att ge hur mycket kärlek som helst. Den samstämmigt sympatiskt samtalande scen-duon samspråkade så fint om de erfarenheter som detta oundvikligen innebär och hann även med att åtminstone snudda vid Gunilla Linn Perssons även i övrigt ovanligt innehållsrika liv. Hon har ridit ut ett antal psykoser, har en bipolär sjukdom, har kämpat bort sitt vinberoende, har inlett och avslutat ett antal relationer, men bor nu i Stockholms skärgård och har det bra. Tillsammans med en man som ingenting har med litteratur att göra utan arbetar med betong (fast han tycker om att läsa och gärna hennes böcker). - Jag känner mig numera klar med tv-serier, teater, barn- och ungdomsböcker.Men inte med romaner. Mitt nästa projekt blir en tegelstensroman om en kvinna under hela 1900-talet. Jättekul! Sedan konstaterade hon med en enormt fridfull förnöjsamhet: - Numera är jag en oförskämt glad och lycklig människa. Vi var nog en hel del som trodde på henne.

"Jag tror inte att någon som har Downs syndrom någonsin har startat ett krig"

Alltid stimulerande med ett dryga timmen långt och allsidigt kulturellt spänstigt samtal, mellan två personer som definitivt vet vad de talar om.