- Jag har slutat skriva för barn. Jag bara kände att jag ville skriva mer för vuxna och att man inte kan hålla på och skriva hur mycket barnböcker som helst. Kvoten är fylld.
Det är nästan så att man vill protestera. Inga fler barnböcker? För den som växt upp med hennes berättelser om Loranga, Masarin och Dartanjang och Barbro i den självbiografiska Jättehemligt-serien känns det snudd på otänkbart.
Men för Barbro Lindgren verkar beslutet fullständigt osentimentalt. Allt har sin tid, konstaterar hon, och nu är det vuxenböcker som intresserar henne.
- Jag har just skrivit en bok för vuxna som jag tror ska komma ut senare i år. Men det är inte alls säkert att det blir så mycket mer för mig. Om man blir för dålig eller har för mycket ont då känns det inte viktigt att skriva, då har man inte den drivkraften.
Blixtvisit
Hon är i Stockholm på blixtvisit - stannar aldrig särskilt länge i sin gamla hemstad numera. Hemma är sedan flera år tillbaka gården på Öland. Lika osentimentalt som hon beskriver sitt författarskap berättar hon att skocken av djur som hållit henne sällskap där sakta minskat med tiden.
De sista tupparna och hönorna tog mården.
- Som tur var blev det aldrig så personligt med tupparna och hönorna, mer än att de varje morgon stod utanför köksdörren och väntade på att få Jarlsbergost. De dog ganska lägligt, så jag slapp ut och skotta och hamra is för att ge dem mat. Visst är det hemskt, men vad farao ska man göra?
Kanske kan man säga att hon är lik sina böcker. Samma tvära kast mellan drastisk humor och svidande ärligt allvar finns också i allt hon har skrivit. Särskilt markant är det i de tre böcker som nyligen getts ut i nyutgåva på Karneval förlag: Jättehemligt, Världshemligt och Bladen brinner. Där får en ny generation barn och unga följa Barbro under de hudlösa uppväxtåren.
Hemlig pakt
Man brukar lite klichémässigt säga om barnböcker att de är skrivna utifrån barnets perspektiv. I Jättehemligt-serien är det så på riktigt. Barbro och läsaren har en pakt, det som skrivs i boken är en hemlighet mellan dem. Ingen får veta att Barbro och hennes kompis skrivit "pitt" på små papperslappar och lagt i brevlådorna runtomkring. Eller att hon tjuvrökt med lillebrorsan Kjellegubben. Eller att hon plötsligt en dag drabbas av en depression och inte längre vill gå till skolan.
- Jag minns tydligt hur det var att vara barn, annars skulle jag inte ha kunnat skriva böckerna. Jag var väldigt känslig, lite överkänslig och då fastnar allt mycket mer - särskilt det svåra man upplever, säger hon.
Fula gubbar, döden och spirande sexualitet. Allt ryms i böckerna om Barbro. När de kom ut på 1970-talet förfasade sig en del recensenter över frispråkigheten.
- Då när jag började skriva var det så mycket man inte skulle skriva om - men det struntade jag i. Jag tycker om att vara ärlig, jag orkar inte hålla på och konstra till allting.
Släktträd
Någonstans utgår allt hon skrivit från hennes eget liv. Det omfattande författarskapet kan läsas som ett gigantiskt släktträd där familjen Lindgren och hela vänskapskretsen kärleksfullt skrivits in. Sin egen barndom beskriver hon som otroligt fri. Den friheten blev en förutsättning för ett nyfiket och personligt skrivande.
- Jag tror att det måste vara mycket jobbigare för barnen i dag. Nu är alla så tidiga med allting och har sådana krav på sig att vara snygga. Jag fick göra vad jag ville. Det var så roligt och inte så farligt som nu. Barnen kan inte vara så fria i dag, tror jag.