Därför vill jag tacka Carolus, sent i högtidligheten. Det var den sommaren jag upptäckte den underbara systematikens gudomliga skönhet. När vi betraktade den anspråkslösa och alls inte sköna växt som heter Carex i familjenamn, och som växer surt och sumpigt till, långt från de poetiska ängder där diktarnas blomster har sin lämpliga plats.
Carex - starrväxter, näst maskrosorna och gräsen det besvärligaste man kan examinera och bestämma i latinska namn och ordningar. Nu satt vi i en helt liten ort i Östergötland, mest känd för sina biltävlingar, försjunkna i ett mikroskop och betraktade starrväxternas axfjäll och deras gäckande mångtydighet. Och vi jävade de postmodernister som sent omsider skulle säga att all kunskap är sken och konstruktion och såg, förstod och ställde fast: flaskstarr, trådstarr, silverstarr, luddstarr och stjärnstarr.
Och skapelsen blev i detta ögonblick hel, fullkomnad och skön. Bakom oss bondebröder på kunskapens vagn stod den Carolus Linneus som nu firas stort och tanketomt och närmare än så har jag aldrig kommit honom. När skapelsens underbara ackord äntligen föll ut i den mest anspråkslösa av växter, onyttig till mest allting, förutom skohö, och allt annat än vacker.
Carex vesicaria, carex praecox, punctata, limosa och chordorrhiza. Latinets linneanska precision. Vi såg och vi förstod. Min bror och jag. Världen och dess ordningar. Vad helst var därefter möjligt. Vad helst.