"Jag längtade verkligen efter att minnas kvinnorna"
Byn Kangos i Tornedalen tillhör de där långsmala längs en älv som norra Sverige har så många av. På en del ställen har de vuxit ut till städer, förtätats och breddats upp på bergen ovan älvsbrinkarna i en slags organiskt framvuxen stadsplan.
MONA MÖRTLUND. I Särkimukka, där bilden är tagen, fanns hennes farföräldrars hem och där tillbringades många somrar. Mie halvan kotia, Jag vill hem, är delvis inspelad i Särkimukka. FOTO: REINO JILLKER
Foto: Reino Jillker
Det är en mycket vacker sommarkväll och både de rödmålade och mer traditionellt tjärade timmerhusen med utsmyckade överstycken, tympanonfält, skulle det heta om vi stod i Rom och tittade på det antika, ler mot oss. Här har Mona Mörtlund vuxit upp och här har hon bott i olika omgångar som vuxen. Nu senast, hon har just packat upp i Luleå, i en hyresfastighet vid skolan, låneskidorna sitter kvar på väggen och väntar på vintern, blev det fyra år. - Det luktar hav, brukade min syster säga när vi åkte skidor på en stor myr här bortanför, berättar Mona Mörtlund. Vad var det jag sa, sa hon sedan när de hade hittat spår från stenåldern. Så långt tillbaka har Mona Mörtlund nu inte gått, även om en förfluten tid är central, när hon samlat material för sin nya bok. - Jag undrar om det inte är så att när man kommit till den här åldern, jag är 52 år nu, så har man ett behov av att se tillbaka; var kommer jag ifrån, vad var det som formade mig, vad fanns det för värderingar där jag växte upp, vad gjorde mig glad, ledsen, upprymd, rädd, förundrad, hur tog jag till mig världen och hur blev jag JAG. Långt mellan samlingarna
Men diktsamlingen kommer nästan lite överraskande eftersom det gått hela åtta år sedan debutsamlingen Jag passerar Juhonpieti när rallarrosen blommar. - Jag har jobbat med så mycket annat. Filmen, dramaserier för barnprogrammet Fieteri, två pjäser för Tornedalsteatern, men dikter har jag skrivit hela tiden, förklarar hon. Det är ett stort jobb att få ihop en diktsamling. Dikterna måste ju bäras av bara orden, mellanrummen och tystnaden. Sedan satte hon sig ner och skrev koncentrerat. Hon vände sig till ett bokförlag i Luleå, Black island books och fick en redaktör som själv är poet. - Maria Vedin hjälpte mig att se vad jag ville skriva. Det var hon som föreslog namnet, säger Mona Mörtlund. Samlingen heter Mörtlunds Mona, något som hon först värjde sig emot. Det blev att, som hon säger, ta förfärligt mycket plats, och lägger till att det ju är ett slags dödssynd. Sedan tänkte hon om. Att ta plats själv var också att ge andra plats. Det författaren ville handlade nämligen mycket om att berätta om andra. - Jag längtade verkligen efter att minnas kvinnorna från min barndom. När jag var barn var kvinnorna i centrum, det var de livet kretsade kring men av någon anledning försvinner de från minnet, och jag tror det är så för många, ju äldre man blir. Kanske är det för att vi inte talar om dem, inte skriver om dem, inte gestaltar deras liv i teater, film, bildkonst, poesi, säger hon. En glädje att minnas
- När jag började minnas kvinnorna så innebar det en sån glädje för mig. Där var de ju! Fröken Svea från syslöjden som var så bra på att lyssna, fröken Helny som var så vacker i sin rosa dräkt och söndagsskolefröknarna Astrid och Maggie som var så oändligt snälla och som tog världen till byn när missionärerna kom för att berätta om Kongo, Tanzania, Kina... Dikterna berättar framför allt om 1960-talet. - Det är märkligt att gå tillbaka till barndomen. En jättehäftig känsla att gå tillbaka och göra minnena tydliga, säger hon och ler. - I förlagets presentation så står det att boken handlar om den här flickans första möten med skolan, religionen, böckerna, flerspråkigheten, vänskapen och döden och så är det. Den här flickan upptäcker världen omkring henne och det har varit viktigt för mig att ge en så ärlig bild av den världen som jag bara kan, att inte försöka försköna eller "förmörka" utan att låta den vara precis så komplex som den är; varm, levande, orolig, trygg, otrygg, obegriplig och förunderlig. Bland alla de kvinnor som livet kretsade kring fanns modern. - Mamma, var själva navet i livet, som fanns där alltid, alltid. Och så var det farmor, sträng men tydlig, tog en självklar plats, sa vad hon tyckte och tänkte. Byns berättelser
Att som reporter sen få se hennes by är därför en fin gåva. Det är som om tanterna går förbi, eller cyklar, på väg till affären, finklädda för att gå i bön. Fikandes. Eller barnen på väg till skolan i skidbyxor av tätvävd tjock bomull och stickade koftor, färdandes från var sitt håll i den långsmala. Mona Mörtlund säger också något annat, det hänger ihop med att man i byn lever inte bara sina egna utan också nära andras smärtor och glädjeämnen, som ännu efter några dagar inte vill släppa taget. En egen erfarenhet av att byn själv ger så många berättelser att spegla sig i och bryta sig mot att behovet av fiktion, och fiktiva människor blir annorlunda. Mindre helt enkelt, och krav på att fiktionen bortom underhållning gärna ska ha verklighetsbakgrund. Minnen på svenska
Mona Mörtlunds första minnen är på meänkieli, men blev sedan svenskspråkiga. Mörtlunds Mona är också skriven helt på svenska. - Under 1960-talet var det svenska som gällde. Sedan kom meänkieli tillbaka, för mig och många andra. Jag är glad för min tvåspråkighet, det har gett mig så otroligt mycket att växa upp med två språk. Meänkieli är ännu ett levande språk, det används. Om det gör det om hundra år vet hon förstås inte, det är också ett slags ickefråga förstår jag, men säger: - Om än man dör, och det gör vi ju allihop, ska man ha ett så värdigt liv som möjligt. Man ska satsa allt på meänkieli. Det är en rikedom att det talas flera språk. Det ska bejakas. Fotnot: Den 16 augusti medverkar Mona Mörtlund i en uppläsning under Norrländska litteratursällskapets sommarmöte i Haparanda. Programmet är offentligt. Diktsamlingen Mörtlunds Mona kommer ut 29 augusti.
Så jobbar vi med nyheter