Den musikaliske komikern från Pennsylvania har uppträtt i Sveriges mer tätbefolkade delar ett antal gånger, men på lördag gör han sin första resa till den nordliga breddgrad som passerar Luleås Kulturens hus. Inför den stundade Europaturnén når jag Stephen Lynch i New York, för ett tjugo minuters transatlantiskt telefonsamtal, och inleder med att fråga vad han egentligen vet om den andra anhalten i turnéns svenska del. Jag råkar också påpeka att oftast när internationella artister spelar häromkring, vanligtvis spillororna av något rockband i stil med Status Quo eller Nazareth, tyder det på att de befinner sig i slutet av sin karriär.
- Det är ju inte precis vad jag ville höra, skrattar Lynch, vet du vad? Jag ställer in spelningen, jag visste inte att det var en sådan kyrkogård.
Fast Bob Dylan spelade i och för sig här 1992 och han är ju fortfarande populär vid fyllda 70. Så det kanske inte är den definitiva dödskyssen ändå.
- Jag får helt enkelt försöka efterlikna Dylan då, snarare än Flock of Seagulls eller vilka det nu var du nämnde.
Lynchs kombination av lättillgängliga folkpopmelodier och till synes onödigt provokativa ämnesval i låtskrivandet har gjort honom till både en populär stand-upartist i hemlandet och en youtubefavorit världen över. Hans sympatiska framtoning verkar liksom tvinga folk att gilla honom, trots texter om våldtäktsbenägna präster och tveksamma gör-det-själv-aborttekniker. I det allra mest populära internetklipp av honom som finns att hitta ber han till och med, gång på gång och med ett märkbart korn av sann ånger, publiken om ursäkt för hur meningslöst elak låttexten är.
- Jag antar att jag brukade känna mig tvungen att agera ursäktande, men samtidigt kändes det som att jag inte hade något annat val än att spela låten, eftersom att det var den folk ville höra. Fast nuförtiden vägrar jag att ge med mig, hur mycket folk än ropar efter en låt. Jag bara kör på och spelar det jag vill.
Ångrar du, såhär retroaktivt, att du skrivit sådana texter?
- Ja, självklart. Jag hatar alla låtar jag någonsin skrivit, inte för att jag tycker att jag gått för långt, utan för att min humor förändrats sedan jag skrev dem. Den enda jag verkligen ångrar är väl just låten Special Olympics, den är bara elak helt utan anledning. Jag var ung när jag skrev den, 18 eller 19, och självklart var det den som blev så omåttligt populär och fick alla youtubeträffar. Varje gång jag är i en matvarubutik och ser ett barn med Downs syndrom vill jag bara skjuta mig i huvudet med ett hagelgevär. Jag känner mig hemsk, men vad ska man göra - det förflutna är det förflutna.
Humor
Trots att Stephen Lynch är känd främst som humorist så har han sagt sig vara "en musiker fångad i en komikers kropp", inspirerad av gravallvarliga artister som Joni Mitchell och Paul Simon. Han har spelat huvudrollen i musikalen The Wedding Singer på Broadway och påstår sig även ha skrivit en del icke-humoristiskt material.
- Men jag spelar aldrig mina seriösa låtar offentligt. Det finns liksom ingen plats för dem i min repertoar, jag kan inte bara bryta mitt i en show och säga "ok, let’s get serious". Fast kanske, när jag känner mig klar med hela den här grejen och lånen på huset är betalda, att jag börjar på nytt - byter namn, odlar mitt Yusuf Islam-skägg och släpper ett seriöst singer/songrwiteralbum.
Ja, varför inte? Det verkar ju ha fungerat för både Jeff Bridges och Hugh Laurie.
- Har Hugh Laurie gjort det?
Ja, en jazzskiva. Riktigt bra, faktiskt.
- ... och Steve Martin har släppt ett bluegrassalbum.
Här känns det som att intervjun håller på att tappa fokus och jag försöker att åter rikta den mot Lynchs Europabesök. Nyfiken på hur pass kontroversiell hans akt är här, i förhållande till i USA, nämner jag hur vi nog är många som delar en fördom om att amerikaner är väldigt lättprovocerade av företeelser som blasfemi och svordomar.
- Det kanske stämmer, men då är det kanske också därför jag passar in så bra här i Europa. Det är ju allt min show består av - blasfemi och fula ord.
Har någon av dina låtar hittills verkat mer stötande här än i USA?
- Nej, inte än.
Men då har du inte spelat i Vatikanstaten?
- Förvånansvärt nog får jag inte så många mejl av dem, så förmodligen kommer det att dröja innan jag spelar där. De har säkert en massa hemlig information om mig i något arkiv. Fast i och för sig borde väl påven gilla min nazistlåt.
Luleåbesök
Little Tiny Moustache? Har du någonsin vågat spela den låten i Tyskland?
- Ja, i Köln. Jag kunde inte bestämma ifall jag skulle spela den eller inte, men jag kom fram till att jag inte skulle kunna leva med mig själv om jag inte ens provade, så jag spelade den som sista extranummer. Men jag hade en taxi som väntade precis utanför så att jag skulle kunna komma undan snabbt efteråt.
Och på lördag är det alltså dags att se hur Stephen Lynchs vulgariteter påverkar Luleåpubliken. Kommer de att skratta eller storma äcklade ur salongen? Stephen verkar ändå genuint hoppas på det första alternativet och jag önskar honom lycka till inför framträdandet med några betryggande ord. Tyvärr verkar han uppfatta det faktum att övriga internationella artister bokade till Luleå i år inkluderar Tom Jones och Motörhead som en bekräftelse på kyrkogårdsteorin - men han är åtminstone nöjd över att, om detta nu innebär slutet på hans karriär, så är han bara ett namnbyte, en skäggodling och en country/westernplatta bort från en ny.