Han växte upp i Bergsviken, en yngling med stor kärlek till musiken och dess källa till kreativitet och glädje, men samtidigt med en återkommande känsla av att inte platsa, om än han hade kompisar omkring sig.
– Jag kände att jag var i ett annat lag. Jag hörde inte hemma någonstans.
Lars Hjelm hittade tidigt metoder att döva jobbiga känslor.
– Jag var åtta eller nio år när jag snodde piller, lugnande medel som min mamma fått efter en besvärlig skilsmässa. Jag satt och ”kickade” inne på toaletten. Tog jag ett piller och väntade en stund blev det en känsla som bomull. Snodde jag några öl på Konsum och svepte dem fick jag samma effekt.
Om än uppväxten var strulig var allt i tillvaron inte nattsvart. I musiken fann Lars Hjelm någonting helande.
Med inlevelse berättar han om hur han och kompisarna klädde ut sig till Kiss, som erövrat deras värld, och gjorde shower på roliga timmen. Själv var han Paul Stanley – i lurvig svart pälsmössa som substitut för idolens hårsvall.
För att inte tala om de kyrkliga sammanhangen. Lars Hjelm minns barngrupper där sångens vingar bar för första gången.
– Tydligen lät det ganska bra. Jag minns att morsan skjutsade mig till någon kyrka där jag fick sjunga solo. Tanterna grät. Det var en konstig känsla, Varför gråter de när jag försöker sjunga fint, tänkte jag. Det är häftiga minnen (skratt)
Elva år gammal fick han ärva en ”langenbåt” efter sin farfar. Han sålde den, köpte en sånganläggning och bildade tillsammans med kompisar första bandet Rescuse vars cover på The Runaways ”American nights" spelades upp i Sveriges Radios ”Bandet går”, inklusive intervju med en väldigt ung Lars Hjelm.
Som sångare i Piteåbaserade hårdrockbandet Nagazaki gjorde han en lång rad framträdanden i norra landsänden på 80-talet.
– Vi fick rocka, göra vår grej som vi trodde stenhårt på.
– Vi var som en gerillagrupp som drog ut och körde metal. Att stå på scenen var en bra kick. Det var en stark tillhörighetsgrej och alla i bandet skulle få skina lika starkt.
Han minns pionjärandan, hur medlemmarna dekorerade scenen med liemän i papier maché, designade sin logotype med blixtar inspirerade av Metallica och hur Christinasalen hyrdes för en egen show.
För artikelförfattaren blev nämnda kväll den allra första hårdrockkonserten, lätt omskakande och väldigt rolig. På fritiden lyssnade jag och kompisarna på ”I know what you want” från ett radiosänt gig. Lars Hjelm var en av de coolaste personerna i stan och vi besökte bandets replokal i Ripp-Rock-huset på Nygatan för att få autografer, en episod som Lars Hjelm mycket väl kommer ihåg.
Nagazaki åkte även till England för att ragga skivkontrakt. Själv har Lars Hjelm en egen syn på resan.
– Jag ville egentligen bara till London för att gå på loppis vid Kensington Gardens och köpa coola kläder.
Samtidigt hade hans personliga förfall startat. Redan vid gymnasiet höll han på att kliva in i alkoholismen.
– Det var piller och rödtjut. Jag skolkade och flummade runt. Hasch kom in i bilden.
Åren i Stockholm under 80-talet och början av 90-talet är en mörk resa ner till botten - samhällets och den själsliga. Efter lumpen flyttade Lars Hjelm till huvudstaden tillsammans med de andra i Nagazaki för att satsa på musiken, men där och då försvann han in i dimman.
– Det blev ju ingenting. Jag tror att vi repade en gång eller någonting, när vi flyttat ner. Där sprack det åt helvete.
Han arbetade på sjukhus och på varuhus, men lämnade snart allt ordnat liv bakom sig.
En kort tid var han tillbaka i Piteå och en period var han sångare i Piteåbandet Phoenix (vars vinyl-ep ”Say goodbye” i dag är ett hett eftertraktat samlarobjekt), men efter en spelning där han haschrusig frontade bandet på en spelning i Badhusparken drabbades han av en psykos som blev en utåtagerande mardröm. Upplevelsen gjorde att han lämnade så väl bandet som musiken – men inte drogerna.
När allt rasat i Piteå flyttade han till Stockholm på nytt, blev snart pappa till sin äldste son men hade svårt att hantera det känslomässigt chockartade i att bli förälder. När sonen var nyfödd kunde han själv ligga avsmullen på en rockklubb - eller i ett dike.
– Jag vet inte riktigt vem jag var. Att jag hittade ut ur det där ... Jag har nog bränt några hundra skyddsänglar.
Ofta höll han till i en park vid Gullmarsplan där han söp, knarkade, åt piller och sniffade. I perioder bodde han på gatan, då han fått fara hemifrån eller bara lämnat familjen. När flickvännen tröttnade på honom var det ingen idé att bromsa. Det var ”bara att köra”.
– Jag for runt mycket själv, men jag har aldrig haft problem att prata med folk. Jag hittade alltid nya kompisar.
Lars Hjelm beskriver sig själv som tokig och ibland direkt aggressiv under de där åren. En opålitlig person som drevs av ett självhat.
– Jag var ofta våldsam. Jag var helt sinnessjuk i det tillståndet. Jag var som ett jagat djur. Jag kunde sno dig på en femhundring så jag fick i mig en ”kabbe”.
Han har nära till känslorna. Samtalet går mellan hjärtliga gapskratt och betänksamma suckar när han blickar tillbaka. Tårarna kommer sekundsnabbt när han berättar om vändpunkten på socialen hemma i Piteå.
– Jag gullbad hos dem. ”Jag ska göra ett seriöst försök. Det kan rädda mitt liv om ni hjälper mig den här gången”. Jag fick en försökslägenhet på ett projekt som hette Trappen. Jag tänkte börja mitt nyktra liv därifrån.
Trots beslutsamheten halkade han tillbaka gång på gång, men en morgon kände han att ”nu får det fan vara nog”. Där och då, 2 december 1996, kom vändpunkten.
– Jag låste in mig den dagen. När kvällen kom och jag visste att ett NA-möte dragit igång sprang jag dit.
Med NA och tolvstegsprogrammet till sin hjälp blev Lars Hjelm nykter och ren. Han ”slutade sprattla” som han själv uttrycker det.
– Jag insåg att det var för en sådan som jag som alla gubbarna och kvinnorna gått före och skrivit ner sin visdom.
Han håller nolltolerans, säger att han faktiskt aldrig känt något sug under alla år och han är sedan länge stolt medlem i nyktra logen Tempelriddareorden.
Så småningom fick han en offentligt skyddad anställning vid Pireva där han senare blev anställd. Arbetsplatsen var förstående för var han varit och vem han var.
– Det var ett fint forum, att hitta jobbet och de arbetskamrater som fanns där - vanliga människor - och bara få tassa försiktigt och se ”hur gör man när man lever”.
Lars Hjelm kom in i arbetslivet, lärde sig hur det var att vara just en ”vanlig” människa, att betala räkningar, göra rätt för sig. Senare fick han lämplighetsintyg och tog körkort.
Han träffade sin sambo. De flyttade ihop, bildade familj och har i dag två vuxna söner. Han har även bra kontakt med sin äldste son sedan tidigare förhållande.
– Sidovinsterna när man lever nykter, de kommer hela tiden. Man känner att man fungerar. Jag är som jag blev, men jag har möjlighet att lära om och lära mig hur man ska fungera.
Ett ord han stannar upp vid är nåd. Lars Hjelm bär på en barnatro som ”försvann i halvlek” men har kommit tillbaka.
– Nåd är ett slags befrielse. Att man fått en frist, en ny chans. Man omsluts av Guds nåd på något vis. Om man är trofast och försöker vara sann mot sig själv och sitt öde bär det. Då bär man tron som en skyddsväst eller ett stöd. Att komma till tro är som en nåd för mig, och en befrielse, att slippa vara förslavad.
– Att vara tacksam är inte alla förunnat. Öppnar man bara ögonen förstår man vilken resa det är. Ingenting är självklart.
Vad är en resa?
– Livet. Bara det här att kunna skratta, gråta, hjälpa andra och vara med på banan.
Han citerar den svenska texten till ”Amazing grace”. ”Oändlig nåd mig herren gav …”
– Jag är ingen hyperreligiös människa. Jag är nästan rädd för kyrkan, rädd att det ska börja brinna, självantända.
Kyrkan eller du?
– Båda! (Gapskrattet bryter en längre stunds försiktigt resonerande.) Explosiv vara. Jag har ju som verkat i motståndarlaget också, om man säger så.
En annan stor sidovinst blev att han vågade börja musicera igen och återfick lusten till musik – den passion som länge var förknippad med det självförbrännande livet.
Lars Hjelm har hörts i band som Autumn Lords och inte minst Heartbreak Blues Band, men har även gästat exempelvis Great Gig.
– Jag hade hela tiden saknat det och drömt om det, men jag har varit försiktig med allt jag tackar ja till.
Säger han och sjunger med inlevelse några fraser ur en Queen-låt: ”Knew it was time/he'd made up his mind/to leave his dead life behind …”
Vad gör musiken för dig?
– ”Det där”. Utan filter, rakt in i hjärtat, jävvlat liksom! Tar tag i själen och skakar om. Som en 20-kilos lax.
Han vill ge musiken den chans den förtjänar, se hur mycket han har jag i sig och kan förmedla.
– Det är inte för ”fame and fortune”. Det är för att föra det vidare. Musik att ära livet.
– Musiken är det bästa som finns. Musik är kärlek.
Återkomsten till musiken breddade hans palett, bland annat mot bluesen. I dag släpps låten ”Det där sista samtalet”, där han tar ytterligare ett steg. Rösten känns igen, men här är det en annan typ av intensitet och musikaliskt olikt det han gjort tidigare.
Låten är den andra i ett samarbete med producenten Manne von Ahn Öberg. Samarbetet fick många glada tillrop för den mer folkmusikpräglade ”Modet hon har” som släpptes i höstas och nu kommer alltså uppföljaren.
Redan under replokalstiden i tonåren var Lars Hjelm ett musikaliskt föredöme för Manne som kände sig sedd av honom och har haft ett samarbete som en "lyxdröm" i 35 år.
– Lars gjorde aldrig några åthävor. Han var bara där och gjorde det han skulle med bravur, minns Manne von Ahn Öberg.
Nu har planeterna stått rätt och han får dessutom höra Lars Hjelm sjunga på svenska.
– Trovärdigheten är att han är så naken. Det låter som om han ska gå sönder någonstans när han sjunger verserna. Det är väldigt ärligt.
Några gånger har deras vägar korsats, bland annat i Stockholm på 90-talet när han tog hem Lars Hjelm till sin lägenhet där han fick vila.
– Vi har kanske inte umgåtts vid de roligaste tillfällena, säger Manne von Ahn Öberg till sin kumpan när PT hälsar på i studion i Jävre.
Den aktuella låten, där även sångerskan Therese Sandström Lundgren har en viktig roll, har både sakrala och något slags nypsykedeliska inslag. En låt med mycket häng, mycket luft och en text kring döden och att ta farväl som är både poetisk och vuxet reflekterande.
Rader som ”Sitt med mig när dagen dör …” och ”Stanna alltid upp, men stå aldrig still” känns inte svåra att applicera på sångarens egen livsresa. Rådet går från en far till en son, men kunde lika gärna gå från honom själv till sitt eget barnajag. Textraderna kunde vara ur hans eget liv.
– Lite så är det ju. Den här mannens (Hans Olof Åhfeldt) texter kan man relatera till oavsett om man är man eller kvinna, yngling eller jättegammal. Det ryms så mycket klokhet i dem. Han skriver fantastiskt bra.
Lars Hjelm har inte sjungit på svenska tidigare. Han pratar om vikten att hitta ett ärligt uttryck och tycker att det rent språkliga är en utmaning.
– Det är många parametrar. Du får inte låta som om du flugit över Stockholm. Det ska höras att man är norrlänning och det ska vara korrekt svenska. Ordet är det viktiga, att man betonar rätt.
I dag känner sig Lars Hjelm trygg i sig själv, men det har varit en lång väg hit.
– Nog händer det att jag får ”skov” när jag är mer känslig och har nerverna ”här ute”, men jag blir allt mindre nervig när de kommer.
Hans hjärtlighet och spontanitet är omvittnad. Samtidigt är han en humörsmänniska.
– Har jag en dålig dag kan jag vara sur på folk. Jag kan fortfarande bete mig som en skitstövel ibland, men jag kommer på att jag gör det. När något skaver måste jag rota i det. Det får inte växa. Man blir det man går och bär på, så är det.
Det gamla livet är bara "en armlängd ifrån”. Lars Hjelm jobbar förebyggande och försöker göra rätt vägval, men undfallenhet och tillrättalagd ödmjukhet är ingenting för honom.
– Jag är ingen ängel alls. Jag är en ”vannli’ männisch”. Men jag är inte så mycket sämre än alla andra, som jag trodde förr. Jag är en ganska vanlig människa med fel, brister och mänskliga tillkortakommanden.
– ”Det där är ju ödmjukt” säger en del då. Men för mig kan det vara lika ödmjukt att be någon hoppa åt helvete, med risk för att man får äta upp det, ta tillbaka det och be om ursäkt.