"Jag har inte lyckats skaka av mig The Wrestler"

Have you ever seen a one-legged dog making his way down the street? If you’ve ever seen a one-legged dog then you’ve seen me". Så går Bruce Springsteens låt The Wrestler som han specialskrev för Darren Aronofskys film. Tydligen ville The Boss hjälpa sin kompis Mickey Rourke som inte alltid haft det så lätt. Jag brukar inte gilla Springsteen, men den där låten söker sig in i de blödigaste delarna av mitt sinne. Förmodligen beror det på att jag tänker på filmen varje gång jag hör den. I den spelar Mickey Rourke brottaren Randy "The Ram" Robinson som sett sina bästa dagar på 80-talet. Nu är den forne brottarhjälten gammal, sliten och sjuk. Det sista han borde hålla på med är just wrestling. Ändå fortsätter han. Varför? Förmodligen för att The Ram inte kan eller vet något om annat än brottning. Han är beredd att riskera livet för sin ganska fåniga brottaridentitet. Berättelsen är egentligen inte särskilt originell (tänk Rocky V). Men eftersom Mickey Rourke valt en liknande väg som The Ram i det verkliga livet uppstår en känsla av att man ser en autentisk person kämpa för sin existens. Hans värsta fiende är han själv. Han är lite som en enbent hund som stapplar framåt på ren instinkt, förstår inte att han borde vila. Lyckligtvis har skådespelaren Mickey Rourke hittat sin väg ur helvetet. Visst, han har betalat ett högt pris - hans karriär kördes i botten, hans fru lämnade honom och tittar man noga på hans nuna är han inte riktigt lika vacker som när han gjorde filmer som Angel Heart och Fiket. Den 22 februari är det Oscarsgalan. Min förhoppning är att Mickey Rourke tar hem ett pris för bästa manliga skådespelare. Men trots framgångarna tror jag att han skulle kunna falla lika lågt som han var förut. Den där glöden och intensiteten som han ibland visar på vita duken vänder han alltför ofta mot sig själv så att det bränns. Så brukar det vara med urkrafter. Lyckas man styra dem rätt kan man sitta där med ett mästerverk, misslyckas man blir det katastrof. Jag såg The Wrestler på Stockholm filmfestival och har ännu inte lyckats skaka av mig den. Det är något särskilt med den där enbenta hunden Rourke.