Ett avsnitt är slut i Kristina Lugns liv. Nu lämnar hon över ledarskapet för Teater Brunnsgatan Fyra till dottern Martina Montelius. I framtiden ska hon lägga mer kraft på poesin - och eventuellt en självbiografi.
- Det har redan börjat, det började i dag det här med att jag slutade. Det är jättehemskt. Och det går inte att ångra sig heller.
Kristina Lugn sitter i en soffa på Teater Brunnsgatan Fyra och talar om det beslut som i teorin var så enkelt att fatta, men som i praktiken slutgiltigt stänger en dörr i livet. I 14 år har teaterlokalen i Stockholms innerstad varit hennes andra hem. Där har hon satt upp egna och andras pjäser, samarbetat med teaterveteraner som Allan Edwall och Lena Nyman och mött publiken på ett nära och okomplicerat sätt.
- Jag har jätteångest för hur det ska gå för mig, för det här är liksom min enda plats där jag träffar andra människor och där jag känner mig lite hemma. Men samtidigt tror jag att det har blivit för mycket omkring mig här på teatern, det har inte varit konstnärligt bra. Publiken kommer hur dåligt det än är.
Självdistans
Hon uttrycker sig på sitt vanliga särpräglade sätt, där djupaste allvar blandas med stark självdistans och ironi. Kristina Lugnskt skulle man kunna säga - om hon inte själv så tydligt föraktade den typen av etiketter. Möjligen sitter det i från tiden före Teater Brunnsgatan
Fyra och inträdet i Svenska Akademien, då hon öppet hånades för sin framtoning, sitt utseende och framför allt för sitt sätt att tala.
- På 1980-talet var jag väldigt illa omtyckt. Jag fick flytta för att folk kastade sten på fönsterrutorna. Folk hatade mig verkligen. Men jag tror att den hemska sanningen är att jag har åkt snålskjuts på Allan Edwall. Jag tror att folk tänkte att om den där jättetrevliga
Allan Edwall vill arbeta med henne, då ska vi sluta kasta sten på henne.
Just den här dagen mår hon inte riktigt bra. Under intervjun drabbas hon av feberfrossa som är så stark att vi måste avbryta fotograferingen. Men humorn är hela tiden närvarande och den där klichémässigt tonlösa släpigheten som svenska komiker fortfarande älskar att imitera är spårlöst borta.
Teatern viktig
- Det var verkligen konstigt att jag pratade så jättelångsamt, jag gjorde ju verkligen det. En radioproducent som jag gjorde ett program med en gång visade mig ljudkurvorna: "Där är Staffan Westerberg, där är Anna Pettersson - här är du. En död mans EKG".
Det är till stor del Allan Edwalls förtjänst att hon på allvar började skriva dramatik och teatern har sedan dess spelat en viktig roll i hennes liv. Men det betyder inte att hon är nöjd med sina pjäser. I själva verket är det bara tre av dem som håller måttet, säger hon med medveten självförminskning. Tant Blomma, Rut och Ragnar samt Idlaflickorna som den 22 januari får premiär på Dramaten med Stina Ekblad och hennes syster Ylva Ekblad i huvudrollerna.
- Poeter som skriver dramatik är en väldigt speciell genre, det blir lätt stillastående och kräver mycket av skådespelaren. Jag har drömt om att kunna skriva en riktig pjäs, med början, mitt och slut - eller som den där Drottningoffret. Men jag har inte den typen av fantasi.
Självbiografi
Hon kommer inte att sluta skriva pjäser. Däremot vill hon lägga mer tid och engagemang på poesin, som fått stå åt sidan det senaste decenniet. Och kanske blir det så småningom också en självbiografi, för om någon ska skriva om hennes liv är det hon själv. I den kommer hon att fokusera på varför det trots allt har gått så bra för henne.
Kristina Lugn är nämligen inte alls så deppig längre som folk kanske tror.
- Jag blev så oerhört lycklig när jag fick mina barnbarn, hela mitt liv förändrades då. Jag fick en sådan kärleksattack som fortfarande håller i sig. Men det är svårt att skriva om positiva känslor, det blir så lätt allmängods av det, konstigt nog.