De var gassande varmt i måndags. Hemresan till Tanzania är påbörjad efter dryga två veckor i Jokkmokk och jag hade äran att få vara avskedskommité i Murjek. Försening en kvart. Och förresten, rösten i högtalaren kommer från Boden, upplyste jag ungdomarna pedagogiskt. <BR>Skrattsalvorna studsade mot stationshuset. Åt vad, undrade jag. Mannen. Han som pratar, är han i Boden? Jes, svarade jag och pekade på högtalaren på gaveln. I Boden, där ni efter ungefär en timme skall byta tåg mot Stockholm. <BR>Ha ha ha! Ni använder verkligen elektricitet till allt möjligt i erat land. I slutet av trettiotalet satt mamma min i Nattavaara och glodde på en naken glödlampa över köksbordet när strömmen var i antågande. Samtidigt höll hon utkik på grannhusen. Som en orm skulle strömmen tända kåkarna efter grusvägen från Gällivarehållet och rinna neråt station. Hon hann tyvärr aldrig uppfatta någon successiv antändning som påminde om en reptil, det bara varde ljus. <BR>Om det hann jag aldrig berätta för ungdomarna som nyfiket studerat vårt hypermoderna samhälle. Men jag hann i alla fall skratta. Längs den ringlande tillbakavägen från Murjek hann jag även undra om tillvaron i de afrikanska småbyarna någonsin blir lika elektrifierad som vår. Den Europeiska bunkern tillsluter sej mer och mer, varje ut och insipprande granskas misstänksamt. Luleälven har gått upp, oavsett årstid är turbinerna ständigt igång. Vi tycks alltid behöva mer. Mer av allt som går att köpa. Läste nyligen i en tidning att nu startar skrattkurser utomhus i parkerna inför sommarsäsongen.
