- Jag värjer mig för ordet nostalgisk, det betyder längta tillbaka och det gör jag inte. Men jag har alltid en dörr bakåt, till mitt förflutna, och det tycker jag inte är så konstigt. Det är rätt naturligt att blicka tillbaka för att beskriva nuet. En av grejerna som jag älskar med låttexter är att det är så enkelt att kasta sig fram och tillbaka i tid. Från nu, fram och tillbaka, den inre världen och den yttre, politiskt och andligt, säger han.
Ville till Luleå
Ikväll står han på scenen i Kulturens hus i Luleå tillsammans med pianisten Gustaf Spetz. Spelningen fanns inte med i det första schemat för vårturnén. Tomas Andersson Wij tjatade in den i planeringen. Han brukar spela i Norrbotten och så skulle det bli även denna gång. Han gillar att möta publiken och, liksom för många andra artister, bygger försörjningen på turnéintäkter och Stimpengar. Albumen är ett slags "jättedyra visitkort", sprungna ur en lust som hittills inte lämnat honom i sticket.
Sångerna kommer till honom, snarare än tvärtom.
- Det är populärt i Sverige att säga att inspiration kommer när man jobbar. Men jag vet att det finns något som är inspiration, stunder då man överträffar sig själv. Man vet aldrig när det händer. Men jag ser att det blir så när jag trycker mig ur invanda mönster, reser eller går in i ett nytt samarbete, gör saker jag inte gör ofta. Går på teater eller föredrag, säger han.
Piteåtempo
I arbetet med Romantiken var det indiehjälten Andreas Mattsson (Popsicle) som skjutsade igång flödet.
- Han gästade en turnéavslutning på Rival, sjöng Summer of speed. Vi satt kvar i logen efteråt och jag berättade att jag kände mig trött. Det slog mig att vi kanske skulle skriva något ihop. Så blev det, och funkade bra. Vi gjorde en-två melodier varje dag. Han klev in med sitt lågmälda Piteåtempo, satte sig och gjorde tummen upp och tummen ner. Vi fryser på samma saker.
Albumfreak
Tomas Andersson Wij är ett albumfreak som omsorgsfullt lägger pussel inför varje nytt skivsläpp. Romantiken börjar i ljusa nyanser, för att snirkla sig ned i mörkare lager.
- Jag jobbar mycket med dramaturgin. Bläckfisken som är så mörk och jävlig blir bättre av att Då kör vi då ligger två låtar innan, säger han.
Visst uppskattar han tillgängligheten på Spotify, möjligheten att blanda och ge egna låtlistor liv. Men är samtidigt lite mätt på det han kallar Red Bull-lyssnandet.
- Det som händer är att man inte upptäcker spår åtta som kanske växer med lyssningen. Man hakar på det där självklara. Jag älskar album för jag tycker om att få ett brev från artisten, en helhet.
Texterna viktiga
När vi pratar allmänt om texter och låtskrivare droppar han några namn, ett av dessa Mattias Alkberg.
- Han har något vackert desperat i sin musik. Jag gillar inte allt han gör men han är en som jag alltid kollar upp när han kommer med något nytt.
Tomas Andersson Wij komponerar gärna ihop med andra men skriver alltid texterna själv, ofta i arbetslokalen i en gammal kexfabrik på Södermalm i Stockholm.
För den som lyssnar kan låtarna kännas intima, som små hemlisar exklusivt viskade örat.
- Texten är naken men jag känner mig inte avklädd. Det är mer självutlämnande att göra en intervju än att släppa en låt på skiva. Jag känner mig som en privat person men i musiken avslöjar jag allt. Men i och med att jag skriver orden och bestämmer hur det ska låta har jag ändå kontrollen. När en låt är färdig befrias texten från mig. Folk drar in den i sina egna liv. Om jag sjunger om Aspudden eller Bredäng så handlar den ändå om Härnösand för den som bor där. Ju mer detaljerad en text är, desto mer allmängiltig.
Politisk ilska
En låt som sticker ut på Romantiken är Bläckfisken, ett politiskt instick där Tomas Andersson Wij skriver om den nya underklassen i Sverige. Han är uppvuxen i en kyrklig miljö där politiken var vardag.
- Det var en oerhört politisk kyrka även om man inte pratade partipolitik. Hela min barndom hade vi kontakt med människor från Chile, vi gömde flyktingar. Jag var någon slags slentrianvänster när jag växte upp. Det var mer eller mindre självklart att man tog en sådan ståndpunkt. Det politiska har växt på mig de senaste åren, blivit starkare och starkare. Jag är mer politiskt rasande än någonsin, säger han.