"Jag är google kid och skäms för det"

Jag var fyra år när jag lärde mig läsa. Sex år gammal skrev jag min första bok. Som nioåring läste jag engelska romaner. Som sjuttonåring läser jag ... bloggar. Jag skäms som en hund men är tyvärr inte ensam om att ha genomgått den förändringen - under 2008 gick svensk bokförsäljning ner över 10 procent, och både bibliotek och seriösa dagstidningar visar upp liknande dystra siffror. Det är barnen av internet som påbörjat sin revolution. Vi är vana att ha svaren till allt ett musklick bort, och behöver inga böcker att läsa. Lättillgänglig information är en god tanke men har fött oss Googlekids, där allting värt att veta kan sammanfattas i en faktaruta. När vi bara jagar en fras, ett namn på en kändis eller antalet döda i Darfur, då har vi inte tid att stanna upp för att läsa på riktigt och begrunda. Ett namn förblir bara ett namn, och en dödssiffra bara en siffra. När det vankades bokrecensioner på högstadiets svensklektioner gjorde flera av mina klasskamrater allt för att få recensera barnböcker av typ Astrid Lindgren-kaliber. Jag ville mest hålla för ögonen. En normal 15-åring ska inte bara vara tvingad att läsa en historia längre än 20
sidor, utan också veta att en boks bästa stund inte är när man slår igen den - att man faktiskt kan få ut något av en text som saknar tillhörande bilder. Man skulle förstås kunna se det som en önskvärd utveckling. Exempelvis kan man försöka med att den ständigt växande bloggosfären utvecklar svenskan och ger unga läs- och skrivvana. Men vad är den vanan värd när den genomsnittliga tonårsbloggaren använder fler uttryckssymboler och bilder än ord för att berätta vad som hänt? För den som kanhända tänker att en bild säger mer än tusen ord rekommenderar jag ett besök hos någon av de mer välbesökta bloggarna. Vad Kenza- och Kissieprinsessornas nya läppglans säger som inte jag kunnat uttrycka bättre i skrift övergår mitt förstånd. Internetutvecklingen går som bekant i den riktning den vill, och riktas den mot ett långlivat bloggfenomen må så vara. Men när det språk vi tar efter är en dyslektisk och särstavande gymnasiebruds istället för ordmagiker i form av författare eller journalister, då knyter jag nävarna till strid - kanske inte för att fördröja internets utveckling, men för att stoppa läsningens avveckling. Maryanne Wolf, professor i barns utveckling och läsförmåga har en gång påstått att djup läsning är oskiljaktigt från djupt tänkande. Skulle vi överge det tryckta ordet skulle Wolfs ord med ens förvandlas från ett simpelt påstående till en domedagsprofetia: ett Sverige utan läsning påskyndar inte bara språkets förfall utan också människans. Jag vill inte se ännu en årgång niondeklassare recensera Alfons Åberg.