"Jag är ett klassiskt svart får"

– Det är konstigt, vissa bemöter mig som att jag jobbar hur mycket som helst och en del tycker inte att jag gör någonting. Jag tror det är för att jag inte har ett ”riktigt” jobb.
Vill man träffa Magnus Ekelund innan nya skivan släpps måste man jobba lika hårt som Ekelund själv. Schemat är späckat – men innan en spelning på Dramaten i Stockholm, en i Glasgow, skivsläppet av Dödskult och ett konsertarrangemang på Lillan i Luleå – lyckas vi ses över en längre fika. Nya plattans titel anspelar till ovan nämnda produktivitet.
– Namnet syftar till en form av besatthet av musik. Det är en hel livsstil som ibland nästan tippar över i en kult för döden.
Det bevisas bland annat av tre fullängdare och en EP de senaste tre åren.
– Jag är produktiv. Jag har inte ett klassiskt nio till fem-jobb men jag jobbar nog mer än de flesta ändå, säger Magnus men Jokkmokksonen blir ödmjuk när han jämför med sin styvfar och två bröder som arbetar i gruva.
– De arbetar helt sjuka pass och sa länge att jag måste börja göra något ”på riktigt”. För mig är det detsamma som att göra något tråkigt och nu har de gett upp. Jag är ett klassiskt svart får.
Ekelund säger att skivan, enkelt uttryckt, berättar att ungdomen är över – här kommer fortsättningen. En sammanfattning av en ungdom som övergått till en livsstil för 26-åringen som gifte sig förra året.
– Förra plattan handlade om att bli kär och gjordes i ett slags rus. Jag skrev ett ateistiskt budskap i en gigantisk romantik som jag tycker att någon inte har lyckats med tidigare.
Lyckades du?
– Det tycker jag själv men jag vet inte hur det har uppfattats av andra, säger Stålets frontfigur och menar att det senaste alstret är ”mer nere på jorden, mer reflekterande över livet”. Att språket är vardagligare, mindre poetiskt och utan det magiska skimret på ”russkivan”.  Mer likt hur han själv pratar.
– Men samtidigt är det ju så att i låttexter kan jag uttrycka saker som i sociala sammanhang skulle vara väldigt konstiga.
Du har sagt att det här är en skiva som blickar tillbaka. Hur då?    
– Det är intressant att vara nostalgisk men man tillåts inte vara det. Det ligger inte i tiden, jag vet inte om det har med det politiska läget att göra.
På vilket sätt?
– Det är svårt att klä i ord. Jag kände bara: Vad fan. Nostalgisk måste man väl få vara och jag har svårt att identifiera mig med ungdomen nu. Musiken förknippas ofta med ungdom och en bohemisk livsstil. Men samtidigt lever jag ju friare än de flesta. Jag har valt frihet framför ekonomisk trygghet. Jag kan producera i två månader eller åka till Glasgow i fyra dagar utan att oroa mig för att förlora flera tusen kronor. Så jag vill ha det, det är frihet för mig.
Ibland inleds Magnus svar med tystnad. Som att ord och meningar kontrolleras först på insidan, innan en längre utläggning levereras. Det är tydligt att ord är viktigt. Tystnaden blir extra lång när vi pratar om den utveckling som Magnus Ekelund & Stålet har haft.
Med tre fullängdare och en EP har ett kliv uppåt i karriären tagits för varje släpp. Den ansedda musikjournalisten Jan Gradvall tog med förra plattan på sin årsbästalista och den minst lika aktade musiktidningen Sonic har senaste singeln Skuggor på skivan som medföljer tidningen. En spelning på Debaser i Stockholm är nära förestående och det är alla tecken som pekar på ett steg in i de finare salongerna.
– Det är intressant. Jag har helt enkelt fått bevisa mig in i den krets där jag vill vara. Allt man gör granskas och jag har arbetat mig in i en krets som anses ha kredd. Men det är ett abstrakt sammanhang. Jag bor i Luleå och är då bevisligen inte intresserad av att vara någon i mittpunkt. Så detta är ingenting jag aktivt skördar. 
Men det går inte att bortse från att kurvan onekligen pekar uppåt.
– Det har varit en jämn kurva och det är jag nöjd med. Jag vet de som har fått raketstarter och sedan när det går trögt så lägger de av. Då kan jag känna: Men vart är övertygelsen?
Är det skillnad att hamna på Åmålbladets årsbästalista, att spela på Debaser eller i Borås?
– Rent personligen är det ingen skillnad på folk av de som gillar min musik. Om jag hade brytt mig om status hade jag inte bott kvar i Luleå. Jag mäter inte så, även om jag förstår att det är mätbart.
Att ta sig från Jokkmokk till ett etablerat namn på den svenska musikscenen är en lång resa och ursprunget kan höras i dagens musik.
– Jag vet inte varifrån jag har fått viljan att göra musik. Jag hör band från New York säga att de alltid velat göra musik och att de har kämpat. Jag känner bara: Dra igen käften, ni vet ingenting om att kämpa.
– Ingenting har kommit gratis till mig. Att gå till musikläraren Håkan och låna en musikanläggning från 60-talet för att det inte finns någon musikaffär på 16 mil är att kämpa. Men Jokkmokk ger en tid att drömma stort, det är bra.
Ibland är det jävligt tur att allting har ett slut återupprepar Magnus Ekelund i senaste singeln Skuggorna.
– Många sjunger typ: Synd att inte den här stunden varade för evigt. Jag har vänt på det. Det är tur att det inte är så. Man kan vara fast i dåligheter och då är det bra att det tar slut.