Vi skulle höras klockan 20, men klockan tickar vidare. En papperskorg i stål skulle vaderas så skådespelaren Fredric Thurfjell blir fördröjd. Teater Pero 30-års jubilerar med att sätta upp barnföreställning Vit som har premiär i dag i Stockholm.
- Det är en mycket speciellt scenografi och jättemycket saker på scen. Det är fortfarande mycket som behöver sys, så jag stannade kvar och hjälpte till, säger han.
Och kanske är det symptomatiskt för hans yrkesliv som skådespelare. Mycket barnteater har det blivit, långt från det offentliga kändiskapet. Han är pappa, först och främst. Föräldraskapet är ingenting han skulle kompromissa med. Någonsin. Det betonar han starkt.
Sedan kommer skrattet.
- Nej, jag har aldrig brytt mig om karriär. Jag är en tjurig jävel som vill göra det jag vill.
Egen teater
För det är detta med självständigheten, möjligheten att hitta på och driva egna projekt, inte vänta på en roll utan skapa den själv som varit drivkraften i hans liv. Exempelvis bjöd hans scenskoleklass inte in några teaterchefer och regissörer till slutproduktionen. I stället startade de ett eget teaterkompani, Unga konstnärliga teatern, efter examen i Malmö.
- Vi ville göra vår teater, inte uppfylla andras idéer och visioner. Vi skrev ett manifest med alla pjäser vi ville sätta upp. Det var mycket demokratiskt. Första året satte vi upp tolv pjäser.
Själv hade han rollen som teaterdirektör. Säger att det var häftigt men jobbigt och efter ett och ett halvt år lade de ned teatern.
- Men vi hann göra de föreställningar vi ville.
Fysisk skådespelare
Det var när han lämnade Luleå för ett år som utbytesstudent i USA som han upptäckte skådespeleriet, utsedd till bästa teaterelev efter bara ett halvt års studier visste han att det var fysisk teater han ville syssla med.
- Det sade mig något och så var det hysteriskt roligt. Och som fysisk skådespelare kunde jag kombinera mina två stora intressen, den fysiska energin från min tid som simmare och kreativiteten från musiken.
Redan som åttaåring fick han sin första saxofon av pappa Jan Thurfjell, arkitekt och jazzmusiker.
- Nu i efterhand inser jag att jag fått mycket av min drivkraft från pappa. Han köpte Shopping i Luleå. Tog upp båten Patricia till Norra hamn. Hoppade från projekt till projekt. När han tröttnat på ett jobb hittade han på något nytt. Det har inspirerat mig.
Längtar norrut
Så det blev en flytt till Stockholm som ung, där målet var att bli mimare. I stället blev det scenskolan i Malmö efter medverkan i den stora utomhusuppsättningen av En midsommarnattsdröm på Gültzauudden i Luleå år 1988.
- Det var mitt första jobb som professionell skådespelare, sedan dess har jag aldrig jobbat i Luleå, även om jag försökt få jobb där uppe.
För trots alla år i södra Sverige finns en längtan kvar till staden där han växte upp. Här uppe finns fortfarande sommarstugan i Alhamn som syskonen tagit över efter föräldrarnas död. Ett ställe som gått i arv i släkten. En mycket betydelsefull plats.
- Mitt nätverk är här nere så det är svårt, men jag kan längta så det värker efter att bo där uppe igen.
Byta jobb
För visst, självständigheten har en baksida. Det finns inga pensionspengar undanlagda. När krisen slog till i början på 2000-talet återvände Fredric Thurfjell från Västerås till Stockholm efter en separation.
- Det fanns inga jobb att få och jag hade varit borta från Stockholm. Då försökte jag byta jobb.
Med en utbildning som undersköterska i bagaget bestämde han sig för att söka jobb på Södersjukhuset. Dagen efter beslutet slog han upp DN bara för att läsa att 800 undersköterskor i Stockholm skulle avskedas. Då satsade han på att bli kock. Men efter tre veckors vikariat på sonens dagis hade han fått nog.
- Det var hemskt. Allt handlade om att leverera mat efter en förutbestämd matsedel. Det kändes som att jag var på en institutionsteater.
Experimentlust
Inte för att han något emot institutionsteater. Det handlar mer om honom och den experimentlust som han framförallt hittat inom barn och ungdomsteater.
- Vi som jobbar mycket med barn och ungdomsteater får ofta höra från publiken att så här borde vuxenteater vara. Det är svårt att bemöta. Jag vet inte varför det verkar vara lättare att testa nya saker, blanda uttrycksformer och experimentera när du jobbar mot en yngre publik.
För det handlar inte om att tumma på kvaliteten, snarare tvärtom.
- De barn och ungdomar som ser teater har ofta inte valt att gå dit. Ta bara föreställningen Vit. Den vänder sig till barn från två år och uppåt. Det är troligt att det är deras första teaterupplevelse. Den måste vara bra.
Själv har han kunnat kombinera sitt stora musikintresse med teater. I dag är han stolt ägare till Sveriges största och tyngsta saxofon, en kontrabassaxofon, specialbeställd från Tyskland.
- Den var svindyr och jag fick vänta elva månader innan den levererades. Men kontrabassaxofonen hade det ljud jag letat efter hela mitt liv.
Och den kärleken fick honom att satsa på musiken. Under ett och ett halvt år har han studerat på folkhögskola följt av studier på musikhögskola. Nu har han inte kunnat spela på tre månader eftersom han fick dubbla tennisarmbågar. Dessutom tillät inte ekonomin längre att han pendlade till Stockholm. Så nu är han tillbaka på Teater Pero.
Premiär, hur känns det?
- Kul, så klart. Det är en enkel story men mycket att göra för oss skådespelare. Pjäsen innehåller bland annat både mim och trolleri. Det underliga är att jag har ovanligt lite premiärnerver. Men nervositeten kommer nog.