Do it yourself-rörelsen är knepig. Eller Lo-Fi, Anti-folk. Den har många namn. Kimya Dawson får nog sägas representera allihopa. Ofta är det bra, folk spelar in lite hursomhelst och turnerar jorden runt med typ en liten bandspelare och en trasig akustisk gitarr. Men lika ofta är det bara svammel, av exakt samma anledningar. Jag menar, begränsningarna kan i en begåvad människas händer innebära guld. Men rätt ofta blir det bara pannkaka av alltsammans. Då reduceras det till dreadlocks och linssoppor och haschdimmiga röster, utan mening eller melodi.
På ytan hör Kimya Dawson till detta senare exempel. Det är lätt att tro att det är humor och flum och inget annat. Hon åker verkligen runt världen med sina dreadlocks och sin risiga gitarr.
Tidigare var hon medlem i Moldy Peaches, men har släppt soloskivor sedan 2004 och allihopa har varit minst bra, i många fall bättre. Och det här är inget undantag.
Folk från Strokes och Mountain Goats medverkar. Rapparen Aesop Rock medverkar. Och det låter faktiskt rätt lyxigt emellanåt, även om Kimya Dawsons röst och akustiska gitarr dominerar skivan i stort.
Och hennes texter, som enligt egen utsago är helt och hållet sanna. Och när de är jobbiga är de verkligen jobbiga, men humorn och självdistansen kompenserar det.
Hon har gjort några skivor för barn innan den här, och det märks i låtar som I Like My Bike och The Mare and the Bear.
Det är lite svårt att skriva om den här skivan, jag älskar den, men det känns som att jag avslöjar någons hemligheter om jag rekommenderar den. Men de här fina folk-poplåtarna och Dawsons röst, hur ska ni klara er utan dem? Det är ännu värre det, om ni inte lyssnar.