Jag tycker nog att boken är det överlägsna sättet att presentera ett större fotografisk arbete på, oberoende av vilken typ av bilder det är.
För mig är Jaakko Heikkilä verkligen en fotoboksfotograf. Jag har följt hans utgivning sen Vårat Land kom ut 1992. Då höll han sig runt hemmet i Tornedalen. Den senaste boken som hör ihop med utställningen på Konsthallen i Luleå är av retrospektiv karaktär.
Här visas bilder på miljöer och människor, även långt från den tornedalska myllan. Men man känner igen sig. Det är inga dramatiska situationer Heikkilä förmedlar till oss. Det är stilla ögonblick.
Låt mig citera från Owe Wikströms bok Långsamhetens lov: "Kanske underskattas vardagen. Man låter sig förföras - och stressas - av det massmediala glittret. Det skapar en illusion att det är först någon gång i framtiden (när man får tid eller råd) som man ska leva... Vem talar om det vanligas värde? I en tid när många vill göra stora pengar på att människor längtar efter något annat borde vanligheten få extra uppmärksamhet... Jakten på upplevelser eller beundran för de framgångsrika kan göra att människan varken ser eller uppskattar det som hon faktiskt har."
Precis där finns Heikkiläs konstnärskap. Han låter oss se det vardagliga och det stilla. Han visar oss att det också betyder någonting. Man behöver inte ha femton minuter i strålkastarskenet för att ens liv ska ha mening. Men det är det vardagliga och det ovanliga. Han riktar sin kamera främst mot små marginaliserade grupper. Pomorer på Kolahalvön, valacker i Serbien eller tornedalingar i Sverige. Men oavsett var i världen han fotograferar blir det på något sätt samma bilder, och det är ingen kritik. Man kan ju bara fotografera det man ser och seendet är lika individuellt ett fingeravtryck.
I serien Archaeology of New York finns några magiska bilder där panoramatekniken verkligen kommer till sin rätt. Det är två interiörer fullständigt överlastade med prylar. Mitt i detta, på sängen ligger lägenhetens invånare och myser omgiven av ett överflöd. Det är bilder som man kan titta på hur länge som helst och hela tiden hitta nya detaljer.
Jag är också mycket svag för de bilder där panoramat är uppdelad i flera olika skeenden eller flera olika miljöer. En bild blir en diptyk eller triptyk. Ett fint exempel på det är från en polisstation i Dolgoštšelje. Två män sitter vid varsitt skrivbord i varsin bildkant och i varsitt rum. De gör absolut ingenting helt oberoende av varandra. Men som betraktare har vi koll.
En annan favoritbild finns inte på utställningen utan endast i boken. Till vänster ligger en man på en säng i ett varmt gult ljus och tittar på oss med trötta ögon. Till höger ser vi ut genom fönstret över ett vackert kuperat landskap. På ängen i förgrunden finns ett vitt fotbollsmål och ett vitt träkors. Det är en bild som ger upphov till hur många tankar som helst.
Så är det med Heikkiläs bilder, i det stilla vandrar tankarna, sinnet och världen öppnar sig om man bara ger sig tid. Hans bilder är ju samtida men samtidigt tidslösa, de skulle lika gärna kunna vara fotograferade för femtio eller sjuttio år sedan.
Det finns bilder som bryter mönstret. Heikkilä har en närhet och ett förtroendefullt förhållande till dem han fotograferar. De har en tyst överenskommelse, de respekterar varandra. Den överenskommelsen tycker jag att fotografen har brutit i de extremt närgångna porträtten som bara visar en liten del av ansiktet.
De bilder som rent fysiskt är närmast blir ändå de som är längst ifrån människorna. I boken fungerar dessa bilder något bättre.
De är utspridda i de olika kapitlen och ansiktena blir inte lika groteskt stora som på utställningsväggarna.
Det är förvisso intressant att få se bilderna på utställningen i stora välgjorda kopior men i detta fall föredrar jag boken. Jag gillar bokens struktur bättre. Det som i boken är sammanhållna teman splittras upp i utställningen.
I utställningen saknar jag också en text som ledsagar mig in i bildvärlden. Inte en text som berättar vad bilderna föreställer men en text som ger mig ett sammanhang. Helt enkelt lite hårdfakta.
För fotografi är ju verkligheten eller i alla fall en del av verkligheten. Och då måste man ju få veta.
Eller ..?