Scenen känns väldigt bekant. Två pojkar på en skolgård, redo för fajt. En kommenterande folksamling runt omkring, någon slags förväntan i luften, snorgråten inte långt borta.
Retoriken hjälper skolgårdsfantasin på traven. "Tryck upp honom mot väggen", säger den ene, "... drar runt och muckar gräl och tycker att han har rätt att smälla till vem han vill när han vill, men som piper i högan sky när han själv åker på en vinge", skriver den andre.
Sympatierna ganska självklara - den tjusige och arrogante har inte mycket att komma med mot en charmig humoristisk slugger. Den senare verkar dessutom starkare. Inte bara för att han enligt uppgift lär ha genomgått någon slags befälsutbildning eller för att han har en etablerad och mycket historisk institution, låt vara väldigt försiktig, bakom ryggen - han ser helt enkelt starkare ut.
It’s a man’s world. Eller världen tillhör männen, som Svenska akademien skulle kunna översätta frasen. Vi andra gör väl som vi gjorde redan där på skolgården, blir generade och försöker få stopp på matchen som ändå ingen av slagskämparna kommer att vinna.
För som alla vet är det skillnad på fajter och fajter. Vissa måste man ta, utsätta sig för. Andra bör man undvika, helt enkelt eftersom själva stridsfrågan inte är värd besväret. Det kanske är dags att se över prioriteringarna. Väga tryckfrihet mot Let’s dance. Sånt.
Kanske bör man också se över sitt bildspråk, låta skolgårdsmetaforerna vila. Lyfta blicken, torka bort snoret och inse att pojkarna faktiskt stelnat till män.