Minimalismen växte fram under 1960-talet som en opponentrörelse mot måleriet och dess omhuldande av det personliga uttrycket. Man proklamerade slagordet ”less is more” och skalade bort allt som kunde misstänkas ge en individuell identitet åt konsten. Vad som blev kvar var den rena, inte alltid så omvälvande tanken, och avsikten att göra konst. Det var, enligt mitt förmenande, att göra det väl så lätt för sig. För att ett verk skulle uppfattas som konst så gällde det att presentera det i rätt kontext. Carl André staplade tegel i en hög för snart femtio år sedan. Den högen blev konst först när den visades på Tate. På Ångsågen i Luleå skulle den enbart vara en hög tegel. Jag känner mig lika oberörd på Tate som på Ångsågen, less is bore, säger jag. Vad återstår om man skalar bort en människas personlighet och uttryck? en tråkmåns - välkommen Mr Chance!
Med viss fördröjning kom den minimalistiska smittan till Island för tjugo år sedan och nu drabbar den utställningen Elemental på Havremagasinet i Boden. Den amerikanske curatorn Gregory Volk har sammanställt en utställning med internationella konstnärer som har ett särskilt förhållande till Island och dess karga natur. Inte alla utställare anfäktas av den minimalistiska åkomman, gudskelov! Några av undantagen är exempelvis utställningens affischnamn Olafur Eliasson som är mest känd för sina ljusinstallationer men som här visar två tämligen medelmåttiga fotoutskrifter. Mer intressant i fotoväg är Maria Fribergs bilder, The painting series, som visar människor till synes svävande i någon slag vätska. Måhända en referens till elementen? Vi har tidigare sett prov på hennes intressanta foton och videos i en separatutställning i Kulturen Hus i Luleå för ett par år sedan. Roman Signer har tagit elementet luft på allvar och gjort en kort men poetisk video med två paraplyer som dansar fram i luftdraget över det vinpinade landskapet. Ragna Róbertsdóttir har ägnat sig åt elementet jord och av lavagrus gjort en monumental imponerande landskapsmålning, men jag vet inte om det är idén eller formatet som ger det mest bestående intrycket. Hrafnhildur Arnadottir har i källaren byggt en målerisk katarakt av färgat syntetiskt hår som väller ner från taket och flyter ut i rummet.
I övrigt ser det mest ut som materialprover av olika slag. Birgir Andrésson visar uppmålade ytor med färgkoder à la NCS systemet. Hildur Bjarnadóttir redovisar några naturfärgade monokroma vävda ylletyger. Stor sak kan man tänka, men vävt och färgat textil har kvinnor gjort i alla tider utan att det då betraktats som konst. På firma Ohlssons tyger vore det bara ylletyg. Karin Sander har hängt ut tomma dukar på Havremagasinets fasad och låter enbart väder och vind sköta det konstnärliga. Kristján Gudmundsson har gjort det ännu lättare för sig. Han kom inte ens hit utan skickade bara en instruktion om hur en blyertslinje bestående av tunna 0,7 mm blyertsstift skulle klistras upp till en avlång exakt rektangel direkt på väggen.
Det beundransvärda i sammanhanget är inte det storslagna i idén utan det arbete den stackars assistenten fick lägga ner på uppklistringen av ett verk som de flesta de facto ändå går förbi utan att se. Så här går det på. Margét Blöndal tar ändå priset i intighet. Hon vistades i veckor på Havremagasinet för att ”känna in platsen”. Det satte inte många spår, hennes rum känns verkligen tomt. Av skräp som hon hittade i omgivningarna har hon totat ihop något ännu mer skräplikt. Jag vet inte. Det är kanske ändå en bedrift.
Frågan infinner sig oförmedlat, vem vänder man sig till i produktionen av dessa utställningar? När jag som van konstbetraktare inte berörs, inte känner magin, inte hänförs, vad ska då alla ovana betraktare uppleva? Det vore intressant att höra alla kommentarer som yttras mellan skål och vägg. Ibland får jag intrycket av att mycket av det som produceras handlar om självbekräftelse. Kuratorer med karriär i blicken försöker imponera på varandra. Vad de som står för fiolerna via sin skattsedel upplever verkar vara rätt ointressant.
Nedslagen av all denna tomhet är det en lisa att åka upp till översta våningen för att möta konst med ett personligt tilltal. En utställning av Bodenskolans Stig Sandberg återupprättar tron på poesin i färg, form och vikten av personliga utsagor som berör. Från Stig Sandberg går jag över till ett rum med utställningen 8 Bodenfotografer. Det är en sammanställning av en del av de pionjärer som har röjt väg för att fotografier, som exempelvis Olafur Eliassons, numera betraktas som en etablerad konstart. Det som visas är både konstnärliga och historiska dokument. Det är fint att dessa föregångare uppmärksammas. De har länge varit obemärkta men trägna arbetare i fotokonstens vingård.