Det är om korpen han skaldar, Hugin och Munins lillebror, om rävkatten och katträven, om lunnefågeln och småspoven, sjöhästen och horsgöken, förgätmigejblomstret och rönnträdet, nordkaparen och narvalen och narvalens spiralvridna tand, där de ruttnade liken efter drunknade sjömän kan träs upp som köttbitar på ett grillspett. Men i den djupaste betydelsen besjunger han skärsnäppan. Klapperstensgrå och oansenlig pekar hon med sin tångröda näbb åt än det ena, än det andra hållet. Nyckfull och obeslutsam. Flykten kännetecknas av tvärvändningar, som att hon rätt vad det är kommer ihåg att hon glömt något. På stranden ilar hon fram, blir ett befjädrat musdjur i det vågöversköljda gruset. Kvitt-kvivitt ...
Sjón, som nyss utkommit med sin femte roman i svensk översättning (Anna Gunnarsdotter Grönberg följer honom utmärkt), Skymningsinferno, innehar en alldeles unik ställning i nordisk samtidslitteratur och han må krönas till Islands lille Aisopos - en krona som inte enbart är fördelaktig att bära, för den är tungt behängd med svansar och tassar och klofötter, och blir troligtvis svår att lyfta av. Men det verkar som han hittat sin nisch. I hans författarskap - han började som poet med surrealistisk inriktning men har på senare år i huvudsak ägnat sig åt romanskrivande - har en stark utveckling mot det fabulösa brutit fram för att slutligen ta honom i besittning. Den surrealistiska lidelsen har inordnats i en helhet, där den kommer till uttryck i ett flöde av hamnskiftningar och allehanda drömsyner. Han kan följa en episk linje men gör det endast av plikt. Han blir andfådd av det eller kanske uttråkad. I den bemärkelsen är han egentligen ingen romanförfattare. Det han vill är att fabulera fritt, snida fram sina fantastiska, det vill säga både storartade och verklighetsföraktande, fabler och ställa upp dem tätt på ett långt bord, där de kan glänsa och reflektera varandra.
Sitt stoff gräver han girigt ur hemlandets sagatradition och ur norrön mytologi, och i den meningen avtecknar han sig som en motsats till den store isländske författaren i modern tid, Halldor Laxness, som gjorde vad han kunde för att kasta ifrån sig de inhemska influenserna. Det gick inte, och på ålderns höst kom han att värdesätta sagorna. Och ser man närmare efter är de nog inte så olika trots allt: Sjóns hantering av det litterära arvet efter Snorre och sagornas långskäggiga nedtecknare värker av ironi. Det är en revolt men enbart en symbolisk sådan. Både Laxness och Sjón ryms i skärsnäppans kropp, när hon flyger bort, bort från den gudsförgätna ön, men plötsligt vänder åter, genomborrad av våldsam hemlängtan. Lämna landet kan hon inte, fast det är en evig frestelse.
Den månglärde och gränslöst nyfikne Jónas Pálmason sitter på stranden, fredlös och biltog, och kallpratar med en enfaldig skärsnäppa, tänker på import och export av kunskaper och idéer. Reformationen har tagit land, och de gamla lärorna håller på att fördrivas med hänsynslösa metoder. Detta innebär att Jónas har fått det svårt. Han är en lärd och hjälplöst fördomsfri människa och söker kunskapen där den finns. Han har plockat med besoarer ur gamla korpkadaver i jakt på vishetens sten, han har nedkämpat spöken och botat krämpor med häxmediciner. De reformerta lärorna gör honom till trollkarl och han förvisas. Fäderneslandet vill inte ha honom.
Jónas Pálmason har funnits i verkligheten, och Sjón har tagit del av hans skrivelser och ritat av hans levnadsbana. Författaren sörjer den fantasirikedom som en gång flödade på ön och ser ett kulturellt folkmordsförsök. Uppenbart har han sett något av sig själv i Jónas och dennes stil. Så här beskrivs spyflugan: "Hon föder aflånga ägg som vi kalla flugespyor, ur dem födas köttmaskar. Om de gömma sig uti ett kohorn, blivfa de till flugor då det våras. Forellen äter henne. Hon är tjock och storvuxen såsom en mans tumme." I detta uttryckssätt har Sjón sitt ideal; korthugget, kärnfullt, förbluffande, humoristiskt - så formar han sin prosa. Till fullkomligt allvar är han oförmögen och det är den svaga sidan i hans berättande. I alla lägen är han en rå humorist, hur mycket han än försöker dölja det. Skildringen av en masslakt på baskiska valfångstmän präglas av sagatraditionens lapidariska stil, och blir nästan komisk, eftersom man anar flinet i författarens mungipa.
Emmigrationsdilemmat har en självklar plats i den isländska berättarkonsten. Se bara på Gunnar på Hlidarende, den store hjälten i Njáls saga, som inte kunde skiljas från hemliden, vilket blev hans fall. Han började gå men såg sig över axeln och vart kvar. Sedermera förråd av sin hustru och dräpt av sina fiender. Kärleken till liden var flätad av nornornas trådar, omöjliga att slita av.
Är det islänningens öde att skrubbas och slutligen krossas mot sitt land? Vulkanerna mullrar, bankerna havererar.
Islänningen vill fly och vill det samtidigt inte. Det är något man kan förstå. Jag minns vad en god vän sade till mig efter att ha betraktat det egendomligt förödda landskapet från ovan inför en mellanlandning på Keflavíkurflugvöllur: Kan vi inte bara evakuera alla människor härifrån? Samtidigt älskar islänningarna sin särpräglade ö. Den äger stor och här och var oöverträffad skönhet. Alldeles som Sjóns berättarkonst.