Att konstfilmen, eller videoverk, är ett konstnärligt uttryck bland andra är 2012 en självklarhet. Därför kan en vernissage för en fysisk utställning som armodfälld på Galleri Syster i Luleå, mycket väl börja med en visning av 60 minuter film, Stekta sparvar - en berättelse om den svenska Brasilienemigrationen. För båda svarar Nilsmagnus Sköld och Anna Wessman. Deras research har fört dem till platser både i Sverige och Latinamerika. Där har de besökt och intervjuat ett antal ättlingar till de unga familjer som i slutet av 1800-talet och vid åren för storstrejken 1909, lämnade Sverige för att skapa sig ett nytt liv i Brasilien.
Precis som för utvandringen till Sovjet under 1920- och 1930-talen är minnet av emigrationen till Brasilien nedtystat. I båda fallen var det fattigdomens tvång som drev människor bort till förhållanden de inte kunde föreställa sig. Men utvandringen var också uttryck för en vilja till att byta livet som arbetare i det brutala nyindustriella samhället där man bara var värd något så länge kroppen höll, mot en tillvaro med egen jord - eller som i Sovjet, till att få bygga ett helt eget samhälle.
De stekta sparvarna i Brasilien visade sig dock inte ens vara fångade och man saknade redskapen. Endast ett mindre antal utvandrare överlevde. I dag håller några få ättlingar till dessa i Brasilien och Argentina det svenska språket och traditionerna vid liv för att hylla dem - kanske främst kvinnorna - som ändå lyckades att bygga en hel stad.
Filmen är givetvis gripande och i utställningsrummet på Galleri Syster finns sedan, eller först om man besöker utställningen en vanlig dag, armodfälld. Den är uppbyggd av inspelade intervjuer med återvändare, citat i darrig handstil, affischer som talar om svartlistningen av de oppositionella arbetarna, en smutsig klänning med brodyr ... Kort sagt fragment ur andras snart bortglömda berättelser. Det som visas är dock svagt i sig och behöver filmen som fond.
Sköld och Wessmans film är just också en iscensättning av en idé, inte en dokumentär med journalistiska anspråk. Filmen, liksom utställningen, utforskar frågan om familjer som migrerar och dramaturgin skiljer sig från både spelfilm och dokumentär. Man strävar helt enkelt inte efter att skapa en klassisk berättelse med vändpunkter och upplösning. I stället arbetar konstnärerna ofta med upprepningar och återvänder till olika intervjupersoner som, med viss variation, får återberätta det som är deras starkaste upplevelse av migrationen; alltså sina äldre släktingars berättelse och vad den gjort med de intervjuades egna liv. Som en kontrastpunkt, vore det måleri skulle man nog kalla det kontrastfärg, finns en kort sekvens där konstnärerna själva filmas rakt framifrån vid en skön byggnad av is. Det blir ett rörligt porträtt av en ung familj, kanske på väg.
Sköld och Wessman tycks inte vara särskilt intresserade av ljus och miljöer. I fokus står verkligen människan. De intervjuade dominerar ofta bilden, av en av dem ser vi inte ens hela huvudet utan hans ansikte framtonar i närbild i bildrutans vänstra hörn.
Med sin film vill paret inte heller driva en tes och påstå något. Det får man som åskådare göra själv. Och kanske är det just det som skiljer konstfilmen från andra sätt att använda mediet, att du får göra jobbet själv.
Armodfälld, utställningen med objekt, visas fram till 16 mars men man kan be om att få se filmen. Det är värt mödan att framställa den begäran.
Fotnot: Kontakt med Galleri Syster: www.gallerisyster.se