1990 rapporterade Kuriren om "sonen som tog striden för faderns sång". Återigen hade Arne Isaksson gått ut i krig. Denna gång mot bandet Norrlåtar, som han menade hade stulit och förvanskat Isakssons far Paulus Strejkvisa från Pajala. Enligt Isaksson handlade det inte om att faderns sång inte fick spridas, utan om att Norrlåtar fingerat namnet på de fascister som utlämnades i originalversionen. Det var "en fråga om principer".
Saken var bara den att textförfattaren själv, som sonen Arne brutit kontakten med sedan länge, inte alls hade något emot att Norrlåtar använde låten fritt. På detta skickade till och med den 90-årige Paulus ett skriftligt intyg.
- Ja, så var det, berättar Jan Olofsson från Norrlåtar. Vi såg genast till att låsa in pappret i ett bankfack, och där ligger det än i dag.
Olofsson känner också att de gjorde rätt som fingerade fascisternas släktnamn:
- Deras barn- och barnbarnsbarn ska inte behöva stå till svars för sånt som deras förfädrar ställde till med.
Även om Norrlåtar inte kan minnas att de betalde en krona till Isaksson, lyckades han på något vis utvinna 3.000 kronor ur ärendet. Det är oklart om de kom av en påföljande kränkningsanmälan mot Radio Norrbottens reporter Pekko Arto, eller från något helt annat håll. I vilket fall var det pengar som skulle kompensera för den oförätt som precis ägt rum.
Sålunda presenterades ett engångsstipendium till "Tornedalens arbetares fromma, instiftat av Arne Isaksson", som i sin tur tillföll Mikael Niemi. Först fick dock den unge författaren, förvånad och något förskräckt, intyga att han inte var en fiende till kommunismen.