Förhoppningsvis ska jag (i alla fall tillräckligt) länge bära med mig i minnet Linn Bjørnvik Grøders ljuvligt inlevelsefulla dirigerande av en icke-existerande symfoniorkester, i Pilgrimskören ur Wagners Tannhäuser.
Allt medan fyra personer ur publiken, bakom henne, aktiverar sig med endera avancerade sexuella aktiviteter eller också bara rastlös lakonism. Avslutning sker med att de kastar ut blommor. Till publiken.
Fem på nya äventyr av Herman Lindqvist (rätt många har faktiskt trott att detta är något som journalisten, författaren och historikerrojalisten Lindqvist själv har skrivit men nej då: stycket heter faktiskt så och får av bara farten med en titelallusion till de tjatigt matspäckade Fem-böckernas skapare Enid Blyton också) är examensproduktionen från kvintetten i Teaterhögskolans avgångsklass och den kommer att ingå i teaterrepertoaren ett antal veckor framåt, innan den försvinner i väg till Stockholms dramatiska högskola för ett några dagar långt gästspel där (ursprungligen skulle stycket Lavv ha framförts, men det ratades i sista stund och ensemblen och regissören Richard Turpin arbetade därefter snabbt samman detta i stället).
Den åsamkar absolut inte någon några mentala skråmor eller besvärande ryggslutshemorojder. Hela ensemblen är utan undantag korrekt responsiv och vederbörligen kreativt full av infall.
Det rör sig om fem Herman Lindqvistar, som beger sig ut på äventyr. Men de borde ju ha haft blå kavajer på sig, för det brukar ju ständigt H.L. ha i tv.
Stycket innehåller ett antal scener av vitalt energisk och till och med överraskande vild karaktär, där vissa företeelser kreativt och prydligt ironiskt gisslas och där styckets metaomfattning också prydligt upprätthålles (med andra ord: en sorts direkt kollegial överenskommelse med publiken om vad som egentligen utspelar sig uppe på scenen; inledningsvis inbjuds till och med hela publiken upp på scenen och övertydliga instruktioner om var man kan placera ner ändan i salongen finns i programhäftet - teaterns fjärde vägg monteras beslutsamt bort).
Scenernas tydliga inspiration och påverkan av happening, rabulism och anarkistisk egensinnighet är enbart välgörande och de medverkandes grepp att stundtals utbrista i sånger och gutturala strupljudsillustrationer samt att ibland byta om inför öppen ridå kan väl knappast beskrivas som helt nya, men inte heller som irriterande utslitna.
Vid ett tillfälle lägger Linn Bjørnvik Grøder lite förstrött och diskret en spya i den sceniska kulissen; vid andra föreslås diverse radikala grepp för lösningar av krisen i Grekland samt att en av skådespelarna även fälls av ett sammanbrott - över att ha genomfört en utbildning till högst möjlig arbetslöshet.
Det handlar om både sanning och fantasi, humor och sorg.
Men främst handlar det ju om teater (för fan!).
Som ni alltså, verkligen, kan låta er försvarslöst men med gott samvete och spännande utdelning drabbas av.