Att växa upp i exil, utan språk och utan land, kan vara förödande för ett barns självkänsla och språkutveckling. Men att växa upp i sitt eget lands huvudstad utan att kunna göra sig förstådd på sitt eget språk är närapå surrealistiskt. Så var det för Hugo Hamilton och hans syskon när de var små i Dublin på 50-talet. Fadern hade bestämt att just hans barn skulle bli det nationalistiska vapnet som skulle ge iriskan dess ställning tillbaka på Irland. Därför förbjöds allt engelskt i hemmet, inklusive språket. Fadern talade enbart iriska med barnen. Han satte dem i specialskolor, förbjöd engelsktalande lekkamrater, serietidningar och radioprogram. Han gick så långt att han skjutsade ut dem till isolerade byar på loven för att förhindra dem från att lära engelska från andra barn. Just det hade han inte behövt oroa sig för. De var redan utstötta och isolerade på grund av att deras mor kom från Tyskland. I efterkrigstidens Dublin var alla tyskar skyldiga till kriget, det skreks "Sieg Heil" och "nazister" efter barnen Hamilton på gatan, Hugo kallades "Eichmann" och straffades flerfaldiga gånger för sina "försyndelser mot judarna".
Hugo Hamilton har i intervjuer förklarat att den trespråkighet han växte upp med helt kommit att prägla hans tänkande. Inte förrän han kom upp i tonåren blev han tillräckligt stark att sätta sig upp emot faderns fanatism och därmed hitta en plats åt sig bland andra människor. Och det är just detta sökande efter identitet som präglar hans roman De spräckliga. Hur den lille pojken försöker härma de andra barnens lek fast han inte får vara med och inte förstår vad de säger. Ändå får han stryk av fadern för att han försökt lyssna.
Det är realistiskt berättat med den uppväxande pojkens torftiga språk och bristfälliga förståelse. I barnets ögon är ju föräldrarnas beteende alltid normen - hur absurt och annorlunda det än ter sig för utomstående. Som när fadern försöker sig på affärer genom att importera tyska leksaker men vägrar handla med affärsmän i Dublin som inte kan uttala namnet Hamilton på iriska: Ó hUrmoltaigh. Ingen klarar det, iriskan är ohjälpligt på utdöende så den fattiga familjen med alla sina barn har vardagsrummet fullt med fina leksaker som inte får lekas med och inte går att sälja.
När en författare går tillräckligt nära sin huvudpersons berättelse så blir det unika i ett enskilt människoöde universellt intressant. Det gör Hugo Hamilton i De spräckliga. Därför är det närmast begränsande att förlaget gett boken undertiteln "en irländsk barndom", som för att locka läsare som läst Frank McCourt. Men det är en fälla. Hamiltons berättelse är unik, och står förträffligt på egna ben.