Invecklad historia ger obalans

Katarina Ros, text
Maria Nilsson Thore, bild.
Ett uppdrag från Septuan
Bonnier Carlsen

Kultur och Nöje2006-05-22 15:18
Marianne Ekenbjörn
<P>En dag är huset fullt med stinkande grönt slem och mamma skriker hysteriskt om stora råttor. Anton vet vad det är. Det  är den ondskefulla Förfadern som går igen sedan Anton räddat spöket Serafina ur kistan.<BR>Antons familj har flyttat från staden till ett grått träslott på landet. Och naturligtvis spökar det på ett slott. Anton får fem nya spökvänner som bor på vinden och också utgör en familj: Pappa Caliban, mamma Illyria, pojken Septuan och flickan Sefira. Och så en ilsken katt, Astigar.<BR>Det kunde bli spännande. Antons hemligaste drömmar och trots  manifesterade i spökerierna ? och föräldrarna som blir tagna på sängen av farsartade och småfräcka turer. Men spökerierna i Ett uppdrag från Septuan blir alltför många och invecklade och alla inblandade, spöken och ickespöken, lika svåra att hålla reda på som personerna i en rysk roman. <BR>Katarina Ros lägger inte ut någon röd tråd i sin berättelse och en sådan måste finnas om inte handlingen ska löpa amok, ett tydligt centrum att återvända till för att knyta ihop upptågen mot Antons familj med Anton själv. <BR>Osökt jämför jag med Karlsson på taket ? Lillebrors frihetsventil ? där pendlingen mellan revolt och anpassning är mycket tydlig. Katarina Ros får inte riktigt till det med den där viktiga harmonin mellan hyss och eftertanke och utan den uteblir balansen. </P>
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om
Kultur och Nöje
Norrbottens län