Intressanta vardagligheter under lupp

Den perfekte vännen är Jonas Karlssons andra novellsamling. Han fick fin kritik för sin förra - Det andra målet - av en förvånad kritikerkår. Det var som om ingen trott att han kunde, som om skådespelare borde hålla sig till scenen. Nu har han gjort det igen - skrivit en väldigt bra novellsamling. Titelnovellen handlar om det pinsamma mötet där en gammal kompis kommer fram och dunkar i ryggen och säger "tjena kompis" medan berättarjaget febrilt söker i hjärnan efter vem det är. Pinsammare ändå, när jaget spelar med, för att han inte klarar av att fråga vad det var kompisen hette. Muntlig redovisning är en monolog på åtta sidor. En kille som åker flygplan och hamnar på grund av sin klantighet i en rejäl knipa efter att ha glömt stänga av sin mobil. Den börjar spela långt nere i ryggsäcken precis när planet ska till att landa. Killens berättelse, en monolog full med slangkonjunktiv som "dårå", "typ" och "jag bara", borde framföras som enaktare på scen! Det är riktigt bra. Långnovellen Rummet är en kortroman. Den handlar om Björn som arbetar på Myndigheten. I början när Björn redovisar sina kritiska kommentarer om kollegorna känner man igen sig, han ser lite brister hos folk, men bestämmer sig för att ha överseende, han är ju trots allt ny på avdelningen. Men vartefter handlingen går vidare så vrids bilden, det blir Björn som framstår som underlig. Där skulle många slutat men Jonas Karlsson vänder det hela upp och ner, och skruvar det sedan så många varv att det inte borde ha varit möjligt för texten att klara sig. Men det gör den, nästan hela vägen. Slutet känns dock snopet efter all surrealism. Med en annan upplösning hade den klarat att stå i ensamt majestät. Nio noveller som binds ihop av ett genomgripande tema - missförstånd. Missförstånd på grund av dålig eller till och med avsaknad av kommunikation. Vardagligheter som under lupp är väldigt intressanta. Medan jag läste funderade jag varför jag inte hörde av Jonas Karlssons egen röst. Men så slog det mig, att det var just det - Karlsson gestaltar sina personer med samma inlevelse som vore de spelade, på en scen. Han utplånar sig i huvudpersonerna - utan författarego. Många har vittnat om att det svåraste med att skriva skönlitterärt är själva gestaltandet, att sjunka så djupt i koncentration för att skapa närvaro istället för att beskriva. Att med hjälp av bara bokstäver på papperet få med sig läsaren in i historien, så att det känns rent fysiskt i läsfåtöljen. Jonas Karlsson behärskar den konsten. Han är ett med texten och personerna.