Intressanta flisor från ett svenskt konstliv

Diskussionerna kom aldrig till någon lösning. Många konstnärer arbetade i båda disciplinerna och de fick slutligen rannsaka sig själva och fundera på vilket ben de skulle stå. En sentida maestro, konstnären Torsten Renqvist, ställde sig själv frågan 1967. I år är det 60 år sedan han debuterade som målare och grafiker på Lilla Galleriet i Stockholm. Han gick ur tiden 2007, 83 år gammal. I över ett halvt århundrade hade han en central position i svenskt konstliv. 1964 fick han pris på biennalen i Venedig. Tre år senare så bytte han under uppseendeväckande former spår och eldade upp alla sina målningar på en äng utanför Stockholm. Sedan dess arbetade han enbart med skulptur och då föredrog han träet som material. Han valde sida! Torsten Renqvist var under en stor del av sitt liv en flitig dagboksskrivare. Han var oerhört beläst och hade ett enkelt men effektivt kärnfullt språk kryddat med en underfundig humor. Länge valde han mellan att bli författare eller konstnär. I det valet kom han uppenbarligen inte fram till något avgörande ställningstagande. Dagboksanteckningarna tycks förda med ett publiceringssyfte och riktar sig till en tänkt läsare ungefär som i ett memoarskrivande. I dessa berättar han om möten genom livet med olika människor som på ett eller annat sätt kommit att betyda något för honom. Där möter vi lärare som exempelvis den komplexe och fåfänge Otte Sköld som samtidigt som han var en god pedagog även kunde vara en intellektuell sadist. Vi får möta en hel del kollegor som exempelvis Torsten Andersson eller Torsten Bergmark som i början på 1960-talet klumpades ihop med Rabbe Enkells klassicerande hållning och fick försvara den figurativa konsten mot informalismen och konkretismens anförare. Debatten då rubricerad "Är allting konst" tycks leva vidare in i vår samtid. Pablo Picasso får sig en rejäl skrapa för sin opportunism och sitt linsluseri i kapitlet Pablo Picasso, tidigare publicerat i Torsten Bergmarks Ögonblick av närvaro, En konstnärernas konsthistoria. Utskåpningen av konstkoryfén Picasso pågår ända fram till sista stycket då Renqvist får se Picassos tonårsmåleri i Barcelona, innan berömmelsen tog död på den brådmogne ynglingen. Mötet med den unge Picasso blev en omskakande upplevelse. "Jag som inte haft lust på måleri på mer än 20 år fick en kick. Picasso. Vilken målare!" utbrister den i början av essän så kritiske Renqvist. Bland alla vänner och kollegor som passerar revy får vi även möta Torsten Renqvists fruar. Där den första, av de tre, Gun Kessle, hade en egen konstnärlig karriär som fotograf. Renqvist hade både på mödernet och fädernet sina rötter i Norrbotten. Modern var från Luleå och farföräldrarna kom från Piteå. Därför är det kanske inte underligt att han skaffade sig en retreat i en liten primitiv stuga i Sandsjärv utanför Överkalix. Där kunde han isolera sig med sina skissarbeten, tankar och dagboksanteckningar. Författaren och litteraturkritikern Lars Nygren har tidigare publicerat ett omfattande urval ur Torsten Renqvists dagböcker, Brottsstycken (1988). Det grannlaga uppdraget med redigeringen av Flisor fick han 1993 och omfattade handskrivna anteckningar i tre volymer om 1.011 sidor från 1986 och framåt. Den första utgåvan kom 1994 detta är en nyutgåva med anledning av de 60 åren som gått sedan debuten. Flisor ur minnesstocken som Nygren kal-lar boken i sitt efterord är just flisor, men insiktsfulla och intressanta sådana, tecknade ur ett inifrånperspektiv från en central position i svenskt konstliv under ett halvsekel.

Intressanta flisor från ett svenskt konstliv

Under renässansen pågick en intensiv debatt om vilken konstart som var den ädlaste och sannaste. Motsättningarna stod mellan måleri och skulptur.