Men förutom det egna konstnärskapet, som bland annat omfattar flera offentliga verk driver hon tillsammans med kollegor progressiva Galleri Syster i Luleå.
När hon gästar Luleås andra galleri heter utställningen Utsnitt men skulle kunnat heta Integritet. Samtidigt som verken tilltalar åskådaren tycks de vilja bevara sitt innersta för sig själv. Det är inte heller helt behagligt att möta Sara Edströms verk. Något som känns lite märkligt då de här som alltid är välgjorda, omsorgsfullt placerade, väl avvägda och vagt igenkännbara från vardagen och konsthistorien.
Den här gången visar sig vardagligheten i skulpturgruppen Klas. De fem figurerna, bemålade i en enda färg, visar olika positioner av ett barn i vila: sittande, stående, liggande. Klas skiljer sig dock från många andra skulpturer av barn, som för övrigt inte tycks vara ett särskilt vanligt motiv för samtida konstnärer, genom sin långsmala kropp, sin ålder, klädsel och sitt kön. Flickor eller rundhyllta yngre barn hittar man visserligen här och var i offentliga rum, men en förpubertal gestalt i mysbyxor och vila känns närmast unikt.
Men Sara Edström verkar vilja undersöka något mer om den här tiden i en människas liv än att utrycka en känsla eller visa ett idealbarn. Blicken är gömd och ögonen är tomma sådär som i klassiska västerländska skulpturer från antiken. Materialet är stengips men målat i vinyl, som man inte får lust att ta på, och i en nyans man som barn bara lät duga som hudfärg i brist på andra kritor. Sammantaget gör det dem oväntat uttrycksfulla. Både in- och utsidan av gestalterna blir synliga där de även i vila uttrycker rastlöshet - och en integritet som kan stöta andra ifrån sig. Det senare inte minst intressant då det är den egna sonen som fått stå modell.
En liknande oåtkomlighet har det sjudelade verket Former. Det är lika enfärgat som Klas men i varmt gult. De sju delarna visar sig egentligen bara bestå av två former som placerats på olika sätt. Väljer man att se dem som avstyckade delar från något större kan de tyckas vara armar eller knän från en blunddocka. Den kan också upplevas släta som celluloid men ytan i av stickig nylon skapar direkt en motsägelse. Inte heller det här i grunden behagliga verket vill man röra vid.
En tredje lika monokrom skulptur i samma material, komposit med yta i nylon, har namnet Växt. Det är en återanvänd form från Bladverk, ett offentligt placerat verk som både finns i Luleå och Haparanda. Men medan de äldre är ljusa så är Växt påstridigt cerise. Så här i rött blir den slingrande ornamentiken närmast kitschig. Tillsammans med den obehagliga nylonytan håller det mig ifrån sig helt och hållet
Kvadratiska Utsnitt 1 och Utsnitt 2, och runda Svirr 1 och Svirr 2 i sin tur är gjorda i brons. Och om man i tanken vid betraktandet av Klas återvänder till antikens skulptur, så svingas man här upp på den ena bronshästen efter den andra - om än kanske bara till manen eller hårremmen. Att som Sara Edström lyfta ut den vackra detaljen av hårets rörelse ur ett för övrigt ganska frånstötande uttryck av makt och härskartekniker är ett fiffigt sätt att ändå kunna plocka och behålla det sköna av äldre uttryck ur konsthistoriens. Badvattnet tappas ur men barnet blir kvar.