Intressant ansats - men helheten?

Det har funnits ett berättande drag också tidigare i Johannes Anyurus texter, men när han nu efter tre utgivna diktsamlingar romandebuterar är detta förstås mer framträdande än förr. Det är dock en poets romandebut, och minst en fot är kvar i dikten, på gott och ont. Skulle jag dö under andra himlar, titeln är hämtad från ett av Che Guevaras brev, gör sig inte besvär med raka linjer och en tydlig kronologi. Det är hackat, malet och finfördelat, och romanen blir ett rekonstrueringsarbete av det ofullständiga och flyktiga som passerat, söker sig fram indirekt och utan att runda av de olika styckena alltför markant. Det handlar om Francis, en ung och begåvad skulptör som trots att han på många sätt tycks privilegierad ändå bär på ett stumt, odefinierat lidande. Han vill ut och se sig omkring, nå bortom de egna begränsningarna, kanske också hitta Gud - en betydande del av romanen, en av dess höjdpunkter, rör Francis långsamma närmande till islam. En tid lever han med Veronica, som drömmer om barn, något han själv känner sig främmande inför, vilket leder till ett uppbrott. Vännerna Zorre, Kenny, Mauro, Latif med flera står honom nära, men det finns en frånvaro i hans sätt och de lyckas inte alltid nå fram. När två av dem dessutom dör, den ene i cancer, den andra av ett pistolskott, öppnas en känslomässig avgrund för Francis. Men även ett försiktigt ljus tillåts sippra in bland allt detta, och gör bilden mindre entydig. Det är staden Madrid och förälskelsen Nina som står för det. Nina lär Francis känna samtidigt som han lär känna det spanska språket, och deras romans präglas av detta dubbla trevande. Skulle jag dö under andra himlar är liksom Anyurus fjolårsbok Städerna inuti Hall en ordentlig satsning, och landar på över 400 sidor. Här verkar ambitionen finnas att både skriva en konstnärs- och kärleksroman, och interfoliera detta med lyriska och existentiella stråk, som sällan tar förutsägbara vägar. Jag kan beundra ansatsen, men också känna mig tveksam inför helheten. Möjligen har det med intrigen att göra, som inte lyckas förmedla den känsla av nödvändighet som varje stort uppslaget arbete bör bära inom sig. Möjligen har jag svårt att tåla Francis, som visserligen tycks hysa en uppriktigt sorg, men också har något poserande och tungsint pretentiöst över sig. Bara fläckvis väcker han sympati, vilket i och för sig inte behöver vara negativt. Romanens behållning får sökas i det drivna språket, i enskildheterna: jag tänker framför allt på hur Anyuru sätter ord på den anspråkslösa och varma samvaron i Francis brokiga umgängeskrets. Vännerna sysselsätter sig inte alltid med särskilt substantiella saker, men har en solidaritet i det lilla som är stark och klar, och som väl egentligen bara döden lyckas rå på.