Intolerable Cruelty

Nyligen kunde vi se hur Ewan McGregor och Renée Zellweger gjorde en kärleksfull pastisch av något som Rock Hudson och Doris Day mycket väl hade kunnat medverka i för 40 år sedan, i filmen Down With Love. Nu erbjuder oss det filmiskt synkrona brödraparet Ethan och Joel Cohen möjligheten av att studera hur George Clooney uppträder som Cary Grant skulle ha kunnat göra det, i någon energisk så kallad Screwball comedy tillverkad under 40-talet; regisserad av exempelvis Preston Sturges, Frank Capra eller Howard Hawks. Och det är nästan otillständigt underhållande. Här viner replikerna omkring som välriktade revolverskott och hela filmen präglas av ett omsorgsfullt detaljarbete av allra högsta klass. Det jag personligen tycker är lite onödigt är dock att originaltiteln har behållits intakt. Intolerable Cruelty är inte bara tungvrickande svårt att uttala; jag befarar också att ordens innebörd kan, i det sammanhang som det här är frågan om, gå många över huvudet. Men det rör sig alltså om en advokatterm, hämtad från skilsmässoadvokaternas vokabulär och syftande på att den ena parten har åsamkat den andra ?obotlig skada?. Därmed kan också ett större ekonomiskt underhåll lämpligen utverkas. George Clooney, i flinkt vällustig högform, är skilsmässoadvokaten Miles Massey här. Utan ens skymten av etiska betänkligheter hyr han ut sig själv till den som kan visa upp den tjockaste plånboken. Han vinner så gott som jämt sina mål och har till och med formulerat ett äktenskapsförord som blivit mytomsusat i branschen: The Massey Prenup. När han så möter den sensationellt ursnygga Marilyn Rexroth, med uppenbar förtjusning spelad av Catherine Zeta-Jones, så händer det saker. Först och främst det att hon nesligt förlorar målet mot sin make som hon försöker skinna, eftersom det är Massey som representerar honom. Men dessa två kommer att få en hel del med varandra att göra även fortsättningsvis och det är det som Intolerable Cruelty ger sig tid att berätta om. På grundligast möjligt underhållande sätt. Bröderna Cohen har ju storartade filmer som Fargo, Miller?s Crossing, O Brother, Where Art Thou?, Arizona Junior, Barton Fink samt även The Man Who Wasn?t There, The Hudsucker Proxy och, inte minst, The Big Lebowski på sin gemensamma meritlista. Och liksom i dessa märkligheter har de även här proppat in små karaktärsroller, som gör filmbeskådandet till en ännu större totalupplevelse. Jag minns alltså mycket väl en astmatiskt väsande yrkesmördare, en barsk servitris samt en på skotska brytande vigselförrättare. Mycket njutbara karaktärer. Och bara detta att låta ett bröllop äga rum med parterna iförda kilt samt Bridge Over Troubled Water spelad på säckpipa, är ju en bonuspresent av garanterat stort värde. Det kan kännas lätt ledsamt att gamla Coen-bekantingar som John Turturro, Steve Buscemi, Peter Stormare och John Goodman saknas här, men i stället bjuds vi på lysande spel från Clooney och Zeta-Jones samt även på mycket gott flankstöd från Billy Bob Thornton (som en flegmatisk oljemiljonär från Texas) och Edward Herrmann, som lyckas underbart väl med att personifiera den tröga fånighetens allra som mest stupida ansikte. Bröderna Cohen radar upp kufiska sällsamheter och galenskaper i parti och minut här. Och som den ironiska mixningen mellan romantisk komedifars och uppsluppet dialogfyrverkeri kan detta bara betecknas som klart beroendeframkallande. Intolerable Cruelty ställer alltså in sig bland de stora Cohen-filmerna. Och hur man skulle kunna göra något annat än att oförbehållsamt älska den ? det har i varje fall jag väldigt svårt att förstå.