Konceptet Unplugged i konsthallen, där (till största delen) lokala artister inbjuds att framföra intimt akustiska set mot en fond av tavlor, har iscensatts på Kulturens hus, i samarbete med Ung arrangör och Upsweden, sedan slutet av förra året. Om någon baktanke finns - ett försök att förena två konstarter eller någon medveten korrelation mellan aktuella utställningar och bokade artister - är svårt att säga, men det spelar egentligen inte någon speciellt stor roll. Konst, i alla dess former, är ändå det finaste mänskligheten har och ju fler former som existerar på ett och samma ställe samtidigt, desto större potential för njutning.
Torsdagskvällen utgör säsongens sista Unplugged i konsthallen och för 50 procent av musikunderhållningen står den Klöverträskuppfödda, Luleåstadgade sångerskan och gitarristen Martina Lundberg, med sitt allra första uppträdande för året. Och det märks i och för sig att hon redan blivit lite ringrostig och misstagsbenägen, men samtidigt har hon, som alltid, en extraordinärt stark och själfull röst, samt en naturlig charm som lätt kompenserar för de flesta tillkortakommanden.
Efter Martina Lundbergs extranummer och en kort tavelskådarpaus faller fokus på den Malmöbaserade, Piteå musikhögskole-utbildade sångerskan och pianisten Sara Thuresson; relativt rykande aktuell i och med att den egenproducerade debutskivan Jag säger nu kom ut för en dryg månad sedan. Hennes låtar är uteslutande skickligt framförda pianoballader, med finurliga texter på svenska.
Sara Thuressons sångröst påminner mig lite om Nina Ramsbys, fast utan den ekvilibristiska lekfulheten. Resultatet av detta blir ofta (ironiskt nog, med tanke på att det är just lekfullhet som saknas) lite naivt, typ som då en prinsessa sjunger i den svenska dubbningen av en Disneyfilm.
Jag inser att den jämförelsen kan, om än den inte är nödvändigtvis negativ, låta lite nedlåtande. Självklart är det inte min mening, då materialet är alltför välskrivet för att förtjäna någon sorts nedlåtenhet, men jag vill påminna om att många Disneysånger är starka kreationer i sin egen rätt - även i sina svenska översättningar. En helt ny värld? Classic. Så att till exempel dra paralleller mellan den och Finns du, Thuressons duett med Emil Jenssen (som hon ikväll framför solo), är väl om något en indikation på kvalitet.