Det andra jag slås av är vilken ärlighet denna föreställning bottnar i. Att vara sann mot sina innersta instinkter och sin tro. Missförstå inte. Det handlar inte om Gud, utan om att luta sig tillbaka mot sin egen kreativa förmåga, viljan att berätta och uttrycka sig, MEN, utan att sälja sin själ.
Tillbaka till fram är inte kommersiell, insmickrande eller tillrättalagd. Det är en dansföreställning sprungen ur fyra unga kvinnornas sökande efter att hitta något (kanske sig själva), återvända till ursprunget men främst om att att lita till sitt eget uttryck, sina egna rörelsemönster. Dock utan att bli introverta. Snarare tvärtom. Tillbaka till fram inbjuder nämligen publiken högst markant. Vi är alla medskapare till verket. Och här finns både verkets styrka och svaghet. Föreställningen är skapad med tanke på en yngre publik som skolföreställning. Det framgår också tydligt. Ärligt känns det som att jag återvänt till barnrytmiken när publiken får ligga ned för att uppleva scenrummet, ta in och känna det som försiggår. En upplevelse säkerligen för de som aldrig kommit i kontakt med dans och än mindre sitt eget rörelsemönster, men här stannar fascinationen för en vuxen publik. Är det allvar, eller leker vi? Å andra sidan är det impulsiva, lekfullheten föreställningens nerv. För visst behöver vi alla förundras och överraskas. Inte minst i en tid där hjärnans kraft, intellektet satts på piedestal när det ärligt handlar om så mycket mer. Vad sägs om att känna, uppleva, till och med älska?
Och Tillbaka till fram bjuder på överraskningar, obegripligheter men kanske främst intuition, inte bara från dansarna utan också publiken. Stundtals kan det kännas krystat att bygga mönster av koner på uppmaning av d ansarna på scengolvet, men när föreställningen är över? Inte överväldigad, bara lite förundrad. Det kan vara gott nog.