Sverige är ett enfrågeland med en iscensatt kampanj i taget och som ältas i all oändlighet till nästa opinionsfråga läggs upp på dagordningen. Nyckelorden avlöser varandra som till exempel barn och ungdom, hållbar utveckling, värdegrund och nu "tillgänglighet". Kulturen och konsten är inte sena att haka på och göra sig nyttiga.
Konstsäsongen på Konsthallen har dragit igång. Konsthall I och II, projektrummet samt kulturhusets foajé och plan 1 i biblioteket visar utställningen Ta Plats. Den består av fem verk som "uppmanar till interaktion och för att de når människor oavsett funktionsförmåga och bakgrund".
Att vara nyttig är inte konstens främsta uppgift. Konst har väl även alltid varit tillgänglig för den som söker den, om än inte tillrättalagd för alla former av funktionsnedsättningar.
Konsthall I upptas av verket Jacob Dahlgrens The wonderful world of abstraction en visuell såväl som taktil labyrint av hängande satängband som man kan tränga in i och igenom och som talar både till synsinnet och känseln. Idén är ju inte direkt ny, jag har sett liknande skapelser under "happeningtiden" i slutet av 1960-talet. Ett annat verk i utställningen Ta Plats som förnöjer är videoverket The visitors som visas i Projektrummet. Det är en milt uttryckt spejsad animerad historia vars handling undandrar sig alla förklaringar och som därför endast kan upplevas. Själv gillar jag de kedjerökande stearinljusvarelserna. Jag associerar till historien om hur fluxuskonstnären Joseph Beuys som tysk bombflygare under andra världskriget räddas från ihjälfrysning efter en nerskjutning över Krim. Han överlever tack vare tartarer genom att bli insmord med fårtalg och inrullad i filtar. Det är kanske lite långsökt men tanken slår mig.
Felix Gmelin residerar i konsthall II. Hans verk består av en mobil Akka-platta, en plattform som rör sig efter en slinga i golvet. På den kan rörelsehindrade åka med samtidigt som en tango spelas upp. Tanken är att man skall få upplevelsen av att dansa tango. Rörelsemönstret på Akka-plattan är visserligen ryckigt, som tango, men dessvärre helt i osynk med musiken. Det hela liknar mer en åktur i ultrarapid en skakig, I’m so contemporary, I’m so contemporary, I’m so contemporary spårvagn än en sensuell tangosvängom. Brister i tekniken är ju tyvärr inget ovanligt i konstsammanhang.
I biblioteket visar Helena och Robert Brecevic Performing pictures, två bagateller varav den ena är ur funktion. Jag utgår från att alstret därmed har upphört att vara ett konstverk. I kulturhusets foajé står en annan bagatell av Lisa Torell, ett slags tablåer à la biologiska museet. Glasmontrar med skräp i som skall illustrera habitat för djur som lever i staden. I hörlurar läses en förenklad text som ger intryck av att vända sig till dagisbarn och yngre skolbarn om djur som lever i staden. Allt ger ett pretentiöst och samtidigt puerilt intryck.
I konsthall III ställer Luleåkonstnären Peter Sundström ut. Halva utställningen består av fyra intressanta väl genomtänkta och tankeväckande objekt som handlar om honom själv och hans handikapp. Född utan armar på grund av att hans mamma åt åtta neurosedyntabletter under sin graviditet. Utställningen kallar han Look no hands skämtsamt travesterande killen som jonglerar utan att använda sina händer. Det ska sägas att är det någon som kan jonglera utan armar så är det Sundström.
Resten av utställningen utgörs av 18 stora akvareller. Det är här det blir problematiskt för mig. Vanligtvis brukar hans akvareller vara helgjutna och spännande. Men många av de här bilderna känns för mig som hastverk.
Vid vernissagen berättade han att han utfört dem under några veckor i sommar, det förefaller väl så lättsinnigt för mig. Det skadar inte att ha tidsmässig distans till de bilder man ställer ut. Att låta tiden verka och se efter om de verkligen håller innan man visar dem. Jag tycker Sundström har slarvat på den punkten och jag tror att han själv kommer att inse detta med tiden.
Den svartvita grafiken som hänger i galleriet är inlånad från Statens konstråd och länsstyrelsen. Grafiken hade sin storhetstid under 1970-talet då det var viktigt att sprida konsten och göra den tillgänglig för alla och en var. Grafiska verkstäder växte som svampar ur jorden och mycken bra grafik skapades. Men även om grafiken var billig och kunde mångfaldigas så blev den ändå inget för folkflertalet. De köpte färg-tv och stereoanläggningar i stället. "Tillgänglighet" är således inte alltid tricket. Men vilken bildskatt som skapades! Det vittnar inte minst den här utställningen om. Ta bara Kristina Munklindes linosnitt Grottfolket V. Vilka valörer hon skär fram ur linoleumplattan! Eller texturerna och valörerna i Nils G Stenqvists fotogravyr Sten och pinnar VII! Tre konstnärer med Luleåanknytning ingår även i utställarlistan, Inger Andersson, Lotta Hellström och Margareta Renberg.
Det är skönt med konst där mediet bär budskapet och som inte behöver förklaras på något annat sätt.