Det måste ju vara så förfärligt. Det måste vara inte sant. Men det är sant. Det är så man kan bli ifrågasatt i landet Sverige även när man försökt ta sitt liv.
För att berätta den historien kan man göra som Jonas Hassen Khemiri och skriva en intensiv pjäs. Likt en karusell med slänggungor kastar den dig runt i ett högt tempo. Ibland skrattar man högt medan den andra gånger gör en helt yr av vansinnet. Med humor och en oväntat frispråkighet öppnar han på så sätt sinnena och ser till att vända blicken mot alla som kan rå för att barn blir apatiska eller skär upp sina pulsådror. I pjäsen får tjänstemän, utredare och politiker många kängor, vanliga människor med sunt förnuft sina floskler synade och till sist lämnas frågan till oss - vad gjorde du? Är du human, är du medmänniska, är du människa?
Khemiris pjäs börjar med att ett gäng unga upptäcker hur vardagen är för en kamrat, och precis som ungdomarna i Luleå 2005 vilka engagerade sig för en utvisningshotad asylsökande klasskamrat, vägrar de acceptera de vuxna tjänstemännens bild.
Eller inte riktigt - pjäsen börjar faktiskt med clowner och mycket späda röster som sjunger att "Barn är ett folk och de bor i ett främmande land". Clownerna är ett slags humanismens väsen som med barnets oförställda påståenden tvingar åskådarna att tänka efter. För är det över? Var tog de asylsökande barnen i katatonisk apati vägen när 00-talet blev 10-tal?
Givetvis inte. De finns kvar och mer än på många år diskuteras det om Sverige har plats att ta emot dem som flyr.
Därför var och är det viktigt att Folkteatern i Göteborg och Riksteatern ber Khemiri skriva en pjäs - och att han sen gör det utifrån journalisten Gellert Tamas bok De apatiska. Det blev Apatiska för nybörjare som hade urpremiär 2011 och i vår sätts upp igen av både Norrbottensteatern och Stockholms stadsteater.
Den förra gör det i samarbete med Teaterhögskolan i Luleå. Hela ensemblen består också enbart av studenter på sitt första år och det visar sig, som så många gånger tidigare, att det är begåvade människor som passerat intagningsprocessen. Flera av aktörerna, som Emil Ljungestig och Kristine Gulbrandsen, är redan komiska begåvningar medan allvaret behärskas av alla. Då och då under föreställningen stillnar allt och vi lyssnar andlöst i ett rum tjockt och tätt av känslor. Och redan bra i premiären kommer ensemblespelet att svänga ännu mer om ett par föreställningar.
Det är dessutom många byten i pjäsen och med uppgiften att gå mellan olika åldrar och kön har regissören Dag Norgård gett ensemblen något att bryta sin talang mot. Än en gång är det dock bara att konstatera - socialt kön är otroligt svårt att gestalta om ens egen kropp lärt sig ett annat. Tydligast syns det i rollen som en av huvudkaraktärerna, regeringens utredare och nationella samordnare av frågan om apatiska flyktingbarn, och i rollerna som hennes barn.
Den allra största utmaningen har kanske ändå Charlie Challis då han mot slutet ska spela utredaren. Medelålders har hon nått ända in i maktens centrum men får samtidigt stå i skamvrån, ensam och övergiven av alla. Challis ger sig dock ett gott utgångsläge då han struntar i "kvinnors" poser, behåller lugnet i kroppen och jobbar ur sin egen erfarenhet.
Invävd i denna mångfald av uttryck finns Lars Paulins vemodiga ljudbild. Den blir också det sammanhållande rum Khemiris collage och Dag Norgårds lösningar som publikens upplevelse kan få fäste i.