Provins, det norrländska magasinet med otidsenligt namn, ägnar sig stort åt Stieg Larssons deckargärning i nr 3/2010. Ett antal stora essäer skärskådar Millenniumtrilogin från snart sagt varje aspekt. Salander & co blir prydligt akademiskt trancherade av Anders Johansson, Siv Fahlgren, Katja Gillander Gålin och Eva Söderberg. Alla fyra är knutna till forskningsprogrammet Challenging Gender, organiserat av centrum för genusstudier i Umeå. Sålunda granskar Johansson de genusmässiga konstruktionerna i Larssons sagoböcker och jämför dem med Lars von Triers film Antichrist. Fahlgren och Gillander Gålin går rakt på övermänniskan Salander och Söderberg ser paralleller till Pippi Långstrump. Redaktör Degerman har ju gjort Provins läsbar genom ett intelligent tilltal, alltså inte ett som kräver sentimental förförståelse och nostalgisk kärlek till det norrländska. Aningen akademiskt förvisso, vilket det trogna redovisandet av genus och Larsson i detta nummer visar. Med viss övertydlighet. Men så ser nu tidens kritik ut, den har nyss gått ut skolan och yvs fortfarande över detta under. Troligen har nyorienteringen byggt på insikten att det norrländska inte är automatiskt intressant, om det alls är förhandenvarande längre. Degerman har lyft blicken utan att släppa provinsen, låtit världen börja norr om Dalälven men aldrig sluta där. Fyllt nummer med utblickar åt det finlandssvenska, det grönländska, baltiska, åt dekonstruktion och obligatorium ibland, men på något sätt har glöden alltid varit närvarande. I det här numret gör han själv det verkligt intressanta. En långintervju med gruppen Bläck, alltså kvinnorna Aase Berg, Anna Jörgensdotter, Helene Rådberg, Viveka Sjögren, Carolina Thorell och Anna-Clara Tidholm. Som nu bildar en liten provins i provinsen, inte helt olikt tidskriftens urcell i 1950-talets Hälsingland. Fast de nu har hela Gävleborg som sin början, och nog förenas mest av feminism och vilja, men inte av program, lyckligtvis. Då var det periferin som reagerade mot centrums abstrakta modernism (tidskriften Metamorphos) och Sven Viksten rimmade "ingenting vinns utan provins". Eko av motståndsrörelse alltså, nu som då, och den är aldrig komplett utan det feministiska. Vilket nu är ett reellt framsteg. Och tiden själv närvarar i form av projektmedel från länsstyrelsen som Bläck fått för att "främja kvinnors företagande". Där tar parallellerna till förr slut, även om samtliga förklarar ett slags långsamt hat mot företagande och entreprenörsstrunt. Vår tid ger sig inte förrän romantikens frie tänkare är förklarad egenföretagare. Hursomhelst, Aase Bergs Hönor umgås är det litterärt mest läsvärda i numret, med hela den kantiga humor hon har som särmärke. Berg är tydlig, och är man också oenig om hennes struktur kan man alltid glädja sig åt hennes ordsliga förmåga: "Men sjuka Hönor släpper sällan livet./ Vi har sett kollegor krumböjda av marek,/ spindelvridna halsar,/ krampa sig fram,/ äta sin mat,/ upp- och nerifrån,/ med spettvinklat huvud".
