Den dialogiska berättelsen mellan Wilma Eliasson och Patrik Lundberg, eller mellan Edsbyn och Sälvesborg är ett sådant. Spänstigt och roligt, även om jag har svårt att greppa den där säregna traumatiseringen som en uppväxt i en mindre svensk ort automatiskt tycks föra med sig. Men stämning, tid, repliker – träffsäkert och begåvat.
I den mer analytiska fållan skriver Johan Swedenmark om dialekt och normalspråk och hur det senare avdödar originalitet, nyansering och rikedom. Dialekten är den levande grunden, skriver hans rubrik, och så är det, precis som att det muntliga är det enda som verkligen kan förnya och liva upp det skriftliga.
Men Swedenmark förbiser den demokratiska potentialen i ett normerat skriftspråk, den unika läskunnigheten i Sverige var en av faktorerna bakom den säregna och fria ställning som de svenska bönderna hade, ett undantag i ett feodaltyngt Europa.
I praktiken gällde ett slags tvåspråkighet på landsbygden, i de vardagliga sammanhangen härskade dialekten, i kontakten med stat, kyrka, myndigheter användes det normerade riksmålet. Swedenmarks resonemang ligger oförsiktigt nära särartstänkandets och identitetspolitikens politiska fälla, den nationella inskränktheten och den sekteristiska söndring som kommer ur en uppgradering av det regionalt säregna. Kommunikation och bredare demokrati förutsätter en hög grad av normering.
Att kalla standardspråkets utbredning för språkig kolonialism är möjligtvis politiskt näpet, historiskt och demokratiskt är det strunt. Dialekternas ställning var (med få undantag) inte enspråklig, och standardspråkets ställning var inte diktatorisk utan relativ och användbar. Just därför blev dialekten det språkliga undret bakom en Sara Lidman, eller en Torgny Lindgren, i dialektiskt samspel med normerad ”rikssvenska”.
Klassperspektivet är ovanligt klingande i Tove Folkessons Vi har fortfarande jord på våra händer och asylens perspektiv ovanligt smärtsamt i Ghayath Almadhouns Boliden.
De nya redaktörerna håller provinsen levande genom att se den i mer global skala. Rätt så, det är enda sättet att undvika identitetspolitikens kontraproduktiva lidandeposition.