JJ’s voices är skapat direkt för Cullbergbaletten av den kanadensiska koreografen och konstnärlige ledaren för Par B.Leux i Montréal, Benoît Lachambre. Verket hade urpremiär på Dansens hus i november 2009 och är inspirerat av Janis Joplins röst med syfte att dansarna ska bära hennes sånger genom kropparna. Benoît Lachambre använder sig av visuella element och inslag av performance som oskiljaktiga koreografin i hans verk. Så även i föreställningen JJ’s voices.
I en sorts urban miljö som för tankarna till bakgårdar och betongförorter pågår redan rörelse på scen när publiken släpps in i salongen. Dansarna hasar sig fram innan de fryser i en position. De flyttar på kartonger i form av boxar som ska visa vara mycket betydelsefulla och användbara i scenografin under den dryga timme föreställningen pågår. Och när sedan Janis Joplins hesa och känsliga röst bryter tystnaden i låten Down on Me tas vi med på en lekfull pardans om tre. Glatt och hoppfullt. För att när musiken tystnar blir det fullständigt stilla. En dansare hasar fram med en skylt där det står Inside, följd av en annan dansare som sätter upp nästa skylt där det står Lyssna och sedan stannar hela dansensemblen i en tablå.
Publiken tvingas till eftertanke. Låter oss förstå att detta är en föreställning med ett ärende, inte endast en vacker resa. Nej, i denna anonyma, men ändock så välkända miljö, bjuds publiken på en samtida resa, där nutidens människa och dess förutsättningar gestaltas. Janis Joplins sånger Piece of My Heart, Bye, Bye Baby samt Try (Just a Little Bit Harder) varvas med fullständig tystnad. Till och med dansarnas andetag får en mening. För det är långt ifrån ett stillsamt vackert porträtt av den samtida människan vi får ta del av, snarare en mänsklig tillvaro i dess yttersta komplexitet. Här finns monotonin, utanförskap, ilska, tristess, utmattning, strävan men också närmanden, hångel, kärlek och vilja.
Ibland mycket tydligt gestaltat, där alla skyltar med olika ord, allt från diafragma till multipla känslor, används handgripligen i dansen och tillför på så sätt ytterligare en dimension. Det är fräckt, intelligent, coolt, där streetdance och dess olika uttryck, blandas med samtida modern dans. Oavbrutet gränsöverskridande och överraskande. Ibland rör sig dansarna som en enda organisk kropp, ibland unikt individuellt.
När sedan föreställningen avslutas med en gripande tolkning till Joplins låt Try (Just a Little Bit Harder) är känslan av otillräcklighet fullständigt fysisk. Jag lider med dansaren på scen som försöker och försöker utan att lyckas, inte ens den hjälp som kommer räcker till. Kanske får då hoppet stå till den oräddhet och styrka, för att inte säga kaxighet som uppbådas i slutet när hela ensemblen vevar sina tröjor liknande spelet på en luftgitarr. En ny, stark, framtida generation är född. Det tackar vi för.