Inte vid målet - det är nu det börjar
Världen krymper med stormsteg. I Haparanda kan man ta emot livesändningar från New York med Placido Domingo som sjunger, till Luleå planerar operasångaren Peter Mattei att ta ett helt stim operasångare till en sångfestival. Det berättar Marianne Söderberg om i denna kulturkrönika.
Haparanda är en av fem orter i Norrbotten som har tekniken för att kunna ta emot dessa livesändningar. I möbelstaden satsar man nu på opera av, får man förmoda, högsta kvalitet.
Världen krymper med stormsteg. Haparanda hör ihop med New York och till Luleås nybyggda kulturhus planerar operasångaren Peter Mattei att ta upp sina kompisar för en enkel men kvalitativ sångfestival, där lockbetet bland annat består i löftet om en stunds vila från det Mattei kallar "presstrycket". I veckan berättade han med stor förfäran om just dessa ständiga liveinspelningar som blivit en del av gisslet för dessa nutidens operastjärnor.
Luleå har fått ett efterlängtat kulturhus efter ett drygt sekel av kamp för bättre konsertsalar och år av strider för ett mer tidsanpassat bibliotek. Själv minns jag med rysningar läget för ungefär 20 år sedan - risiga lokaler, ingen ordning på någonting, mögel på Lillan, en flygel - en gång ett fint instrument - märkt av drinkar som spillts där uppe på festivitetssalen.
Dessutom var det oklart vem som var ägaren - var det kommunen eller kanske den nye ägaren av Stadshotellet, ingen hade brytt sig om att kolla vid försäljningen av fastigheten.
På den tiden satt jag på Norrbottensmusiken och ondgjorde mig över alla statligt subventionerade konserterbjudanden som gick Luleåborna förbi eftersom här inte fanns någon arrangör som orkade ta emot gästspelen. Infrastrukturen saknades - taskiga lokaler, svårjobbade, ingen organisation för biljettförsäljning, inget publikarbete.
I något dystert läge bestämde vi oss för att ändra på den saken. Det fanns ju lokaler, hur de nu än såg ut, dessutom hittade vi en ny i Pingstkyrkan. Vi hyrde dem, skapade ett säsongsprogram, tryckte upp biljetter och banderoller och hittade ett lämpligt namn för verksamheten: "Konserthuset". Med citattecken. Utanför varje lokal som användes sattes den särskilt införskaffade vimpeln med namnet upp.
En av stadens myter vid den tiden var att det var svårt att få publik, särskilt till de smalare programmen. Det visade sig vara just en myt, publiktrycket var stort, det var ofta lapp på luckan.
Efter några säsonger med "Konserthuset" öppnade Ebeneser. Luleå hade fått en musikscen, om än liten. Framför allt hade staden fått en organisation för musikarrangemang, nog så viktigt i sammanhanget.
Resten är, som man brukar säga, historia.
Men världen har som sagt förändrats under dessa år. Få stora symfoniorkestrar turnerar längre, större statligt finansierade gästspel hör inte längre till vardagen. I stället har Norrbotten fått statliga pengar i form av direkta orkesterstöd, något knappast någon hade kunnat ana för 20 år sedan.
I dessa invigningsrusets dagar får vi inte glömma realiteterna, vi måste vårda oss om den där slaven som från sin plats på triumfvagnen framviskade varningar i framgångens stund. Just nu viskar hon om att ett hus inte räcker som framgångskoncept i sig.
Det är innehållet som är helt avgörande - hur pass intressant programverksamheten och konstscenen blir, hur mycket pengar som kommer att satsas och hur tillgängligt huset blir bestämmer Kulturens hus framtid.
Precis så enkelt och alldeles just så svårt är det.
Så jobbar vi med nyheter