Inte mycket hjälper

Konsthallen har ändrat strategi vad beträffar utställningspolitik. Förr anmälde konstnärer sitt intresse, nu söker konsthallen aktivt efter utställare. Det vore kanske bra om man hade en uttänkt plan i sitt sökande och inte förlitade sig på, som det verkar, bekantas bekanta. Ibland undrar man verkligen hur konsthallen hittar sina utställare. Vad är det som meriterar till utställning? Den frågan inställer sig osökt vid betraktandet av Peter Josyphs utställning. Vad är så omistligt i den kollektion som där visas att fem veckors utställningstid och dessutom utställningsersättning utverkas? Många av hans bilder utgår från temat författaren Cormac McCartys barndomshem på 5501 Martin Mill Pike in South Knox County Tennesee. Upprinnelsen till Josyphs arbete med det motivet var ett uppdrag att måla en affisch för en konferens om McCarty. Denne författare känd bland annat för boken No country for old men som låg till grund för bröderna Coens film med samma namn. Ett annat tema som skymtar fram bland bilderna är 11 september-händelserna i New York. Josyph arbetar med blandteknik på papper, närmare bestämt mexikanskt handgjort sådant, vilket nogsamt poängterades vid vernissagen. På dessa ark, alla i samma format, har han sedan målat valhänta kompositioner med pastellkrita och akrylfärger i starka färger som han ofta kryddat med collageinläggningar av textfragment och foton. Bland andra finns JF Kennedy med i ett tredelat foto i en bild där molnen regnar/gråter blod. Kors, flygplan och boxande streckgubbar befolkar en del av bilderna. Som ett tredimensionellt objekt ligger packlåren som bilderna fraktats i på utställningshallens golv. Den tillför ju inget särskilt till utställningen bortsett från det förpackningsmaterial som återbrukats som ett snabbmålat hommage till Luleå som en gest av vänlighet eller möjligen inställsamhet. Det hjälper inte. Corman McCartys hus brann ner i januari i år och Josyph berättade vid vernissagen att en vän till honom skickade aska från brandplatsen som sedan blandades in i färgen för att ladda en del av målningarna. Ett tillvägagångssätt som ibland händer vid målning av postuma porträtt. Det hjälper inte heller. Peter Josyph kommer från New York och pratar amerikanska men inte ens det hjälper. Det här upplever jag enbart som kvasimodernism, dilettantisk sådan. Jag hade gärna sett att vi besparats detta.