Bäst på skivan: "Feelings/ you’re so full of feelings/you’re wearing them like ear rings/all over you face." Grymt rim, grym konklusion. Det är typ 200 personer som sjunger i IFB och det skulle varit bättre om hela skivan varit lika ambitiös som ovanstående rader. För det här är typisk svensk indie och inte mycket mer. Missförstå mig inte, jag har inget emot det egentligen, många av mina bästa vänner är indie, men nu är det som att dessa båda sidor hela tiden står i vägen för varandra. Som ett genrep på ny-cirkusutbildningens slutproduktion. Eleverna piercade och nervösa. Det känns som om låtskrivaren/kapellmästaren Emanuel Lundgren är klämd mellan att leverera Emmaboda-hits och att hitta på något att göra för alla i sitt band hela tiden. Skivan lyfter när låtarna blir mer än en våt dröm om uppror i frikyrkan, när kören får utrymme, som i slutet av Music Killed Me samtidigt som musikerna freakar ut som självaste Dungen. Eller i fina Gunhild som är en liten rymdduett med franska sångerskan SoKo. Och inget blir mer indie än visksång, piano och radiobrus. Men i övrigt är det lite, hur ska jag säga, mitt emellan. Socialdemokratiskt.
