Låt mig göra en sak tydlig: The Rip Tide är inte lika bra som The Flying Club Cup. Beiruts andra och bästa album, utgivet 2007, är nämligen relativt ouppnåeligt kvalitetsmässigt, om inte annat tack vare den helt magiska pestballaden Cliquot, nävknytande men ömt framförd av en gästande Owen Pallett.
The Rip Tide är inte heller riktigt lika bra som The Gulag Orkestar, debuten från 2006, som bland annat skryter med att innehålla Beiruts hittills största hit, Postcards from Italy, och dessutom komponerades av en då endast tonårig Zach Condon, ynglingen som verkligen förkroppsligar mognad bortom sina år.
Men The Rip Tide är fan ändå en femma.
Man måste liksom lyssna på ett visst sätt - fortfarande sätta den i kontrast till de tidigare skivorna, fast utan att göra en kvalitetsmässig jämförelse. Eller, man får ju lyssna hur man vill, såklart, men det är så jag känner att jag njuter mest av albumet. För den har ett så pass distinkt och urskiljbart nytt sound, utan att förlora varken de gamla chansoninfluenserna eller de tillfälliga electrovibbarna.
The Rip Tide är kompakt och sammanhängande, utan att egentligen göra några oväntade utflykter. Varje spår bygger upp ett eget koncept och håller sig till det, medan texterna oftast bara existerar som färdmedel för Condons stämningsframkallande rösts. Med undantag för två eller tre låtar (bland annat den bitterljuva Goshen, kanske skivans höjdpunkt) består lyriken av ett fåtal återkommande rader - men det är också allt som behövs.
När Zach Condon skaldar fram några enstaka observationer om omöjlig längtan i New York (East Harlem), kärleksfullt (?) besjunger sin hemstad (Santa Fe) eller använder sig av hydrauliska metaforer över titelspårets flytande stråkar och blås, då är det nämligen med en röst som egentligen inte hade behövt säga någonting alls för att förmedla lika mycket känsla. Och det är bara en av anledningarna till att Condon förmodligen är bäst i världen på att göra pop av östeuropeisk folkmusik.