Into The Waves
Först och främst: jag älskar 1970-talet när det var som allra mjukast lika mycket som vem som helst. Carole King, Fletwood Mac, Carpenters, Carly Simon och så vidare.
Och Sophia Knapps solodebut (tidigare sjöng hon i Cliffie Swan, indie från Brooklyn) har onekligen ovan nämnda artisters milstolpar till album som förebilder, mer än bara referenser, alltså.
Man kan självklart fråga sig vad det ska vara bra för. Särskilt som det redan kommit och gått sådana tåg i flera år (tänker på bland andra Cat Power, Concretes, Essex Green och Frida Hyvönen). Det är inte så hippt. Men paradoxalt nog blir det väl ännu mer hippt då. Då det verligen kan antas vara en skillsmässoskiva som helt enkelt måste bli gjord.
Knapps röst är i vekaste laget och emellanåt kan man höra influenser inte bara från de ovan nämnda utan även Barbra Streisand och Olivia Newton-John. Inte lika hippt, och dessutom alltså med ett röstomfång långt ifrån förebildernas.
Men i likhet med förra paradoxen är det just detta som gör skivan till mer än bara en skiva i mängden. Sorgliga Evermore, romantiska Glasses High, mörkt bluesiga Nothing To Lose, alla låtar egentligen, besitter faktiskt den där mystiska egenskapen som gjorde till exempel Carpenters till något mer än bara sockervadd, eller glass. Kudden man lägger sig på efter att man försökt tröstäta bort sin kärlekssorg, snarare än det man inmundigar.