Inte att förstå med knoppen

Parallellt men lekfulla julkalendrar och sommarteatrar i Luleå stadspark har nu drygt 30 år gamla Lule stassteater alltid spelat samhällskritisk teater. Perspektivet har ofta varit det kompetenta barnets, det som "vinner" över en oförstående vuxenvärld. Men David Vikgrens barn i den nya Gömd om väntan på asyl fixar inte en vissen situation på det klassiska sättet. Något annat får tas till där de lever bakom neddragna persienner i lägenheter utan namn på dörren. Det betyder att inte få gå ut, synas, höras - finnas. "Gå bort från fönstret!", säger mamman så länge som hon orkar. Sedan blir hon ett lallande fån och finner psykiskt nedbruten sin väg genom väntan. Det är mycket sorgligt. För i land långt borta blir den egna berättelsen, det liv som brutalt förvandlades och som barnet har att finna sig i, alltmer obegriplig: Hur länge ska han, hon, de vänta? Hur länge har de redan väntat? När blir i morgon i dag och svaret - när kommer svaret? Under tiden löses jaget och tillvaron upp. Nej, trots att han vet att den ska spelas för så pass unga som tio år, är det ingen enkel pjäs David Vikgren skrivit den här gången heller. Från den senaste Lule stassproduktionen Det viktigaste av allt har han höjt svårighetsgraden minst ett par snäpp. Men samtidigt som ämnet i sig är smärtsamt duckar pjäsen för fortsättningen på sagan; den att bortom en snål asylpolitik står det hårda livet i Sverige som nysvensk där man även fortsättningsvis "inte finns". Ni vet - läkaren som i bästa fall får köra taxi. Det är problem intimt förknippade med varandra men där Vikgren gör, precis som de flesta av oss, det enkla och delar upp frågorna på två. På så sätt blir empati lättare att känna och integreringens ofta brutala nötningsytor människor emellan kan undvikas. Det hade varit elegant om han dragit ut frågorna och formen ända dit. Helt enkelt givit oss barnteater i två akter. Det är nämligen formmässigt som Gömd blir särskilt intressant. Vikgren använder även berättelsen för att utforska begreppen tid och människa. Vad betyder "leva här och nu" när framtiden inte går att planera, när igår blir ett fragment som glider undan och ska glömmas. Hur skapar vi då mening och sammanhang, tycks han fråga. Blir vi galna eller, kanske och, leker vi fram något att hålla oss i? Sättet att berätta leder Vikgren in i en närmast absurdistisk tradition som känns ovanlig för barnteater. Personer utan namn, här flickan och pojken, byter utan påtagliga attribut karaktärer i en slags glidande skala. När spelet också framförts i en mycket avskalad men sluten scenografi med två effektfulla persienner i fonden skapar det ett drömlikt tillstånd. Även det hårt hållna språket, ofta avbrutet och utan fullständiga satser, får halka på betydelser. Vackert och effektivt stryker det under den alltmer tätnande ångesten i pjäsen. Men stundtals blir det alltför ordrikt, tankarna börjar irra och jag tappar intresset. Framför mig förvandlas skådespelarna Gustav Annerblom och Sara Pietikäinen till ett slags pratande, tvådimensionella figurer innan de åter får fatt i texten och förmår att skapa kropp ur orden. En risk man tar då iscensättningen bygger på ett slags distanserat skådespeleri och tycks sträva efter att med orden, scenrummet och identitetsbytena bygga upp det plågsamma hos oss alla att dela. Inte förstå med knoppen. Det är konstfullt och ofta lyckas ensemblen nå dit. Samtidigt är Gömd mycket tydligt en del av konceptet skolteater. Vikgrens eget förord i programbladet talar inte med en tioårings, knappt en 15-årings, ordförråd och med det digra lärarmaterialet kan besöket förberedas - och efterarbetas. Undrar månne om någon vågar ta upp frågan vad som händer efter man får ett uppehållstillstånd i Sverige. När svenskbiten, som det kallas i Gömd, ska erövras trots hårt motstånd från de naturliga svenskarna.