Ett kalhygge, några år gammalt, markberett och planterat. Glesa träddungar och enstaka lutande träd klassade som ”naturhänsyn” dröjer sig kvar på den ogästvänliga ytan. Området ser överfallet och helt övergivet ut om det inte vore för teven med blomkruka, antenn, ett lågt bord med uppslagen tjock bok, urdrucken kaffekopp och en tillplattad ölburk.
Fredagsmys på kalhygget, hockeykväll eller såpaserie.
I den blågröna teveskärmen reflekteras betraktaren, liknar en fyr mot dimmig horisont.
Stå där och glo och överväg utbudet hur länge som helst. För tyvärr. Alla kanaler har digitala störningar, helt enkelt sändningsuppehåll, inbillar jag mig att den stackars tallen bakom teven susar.
Några hundra meter därifrån fungerar kanalen däremot utmärkt som vanligt. Vattnet väller fram ur ett stort hål i berget, det virvlar och kokar på den mörka ytan.
Hejsan svejsan! Här kommer en hel älv dansande, kanaliserad flera kilometer under jorden, genom självaste urberget för att öka terawatten. På med onknappen. Höj konsumtionen och öka välfärden.
Kalhygget och hela området är i klass med ruffiga fabrikslokaler som räknas som de intressantaste och mest Contemporary, you know. Lycko staden som har en skamfilad factory att marknadsföra som Art Gallery.
De spinkiga träden vajar likt uttråkad konstpublik som struntar i contemporaryarten och i stället håller utkik efter kulturkändisar.
Tur att vi är här. Hoppas vi kan stöta på någon bra-att-känna-typ på vernissagen. Hoppsan sa.
Tänk om det ändå fanns ett manifest. En ynklig utställningskatalog eller vad som helst att hålla sig till. Inga textuella hysterier sida upp och sida ner, bara en enkel förklaring.
Kolla boken vet ja! uppmanar maken och pekar, litteraturen skingrar det mesta.
Boken har fuktiga blodröda sidor. Stalins namn finns i texten lite här och där. Den ryska diktatorn som deponerade och utplånade människor i tusental framkallar sig i det söndervittrade ordflödet.
Vad i hela friden gör Stalin i en bok som offrens tårar förvandlar till pappersmassa på ett kalhygge i norra Norrlands inland nära fjälltrakterna.
Installationen på kalhygget förföljer mig.
Konst eller inte. Men dåtid och samtid, och ett nu gör sig gällande med starka uttryck i det härjade landskapet. Det angår, det riktigt berör. Då räcker det som det är.