Svartvattens utställning, som han kallar (O)mänsklig(g)jord utgörs av en installation i Konsthallens galleri.
Han har byggt upp ett dystopiskt sceneri runt vad som synes vara ett sandigt vägstycke. Vägen spärras av en primitiv bom och något som skulle kunna vara en i lika hög grad påver vaktkur uppförd av lastpallar. I kuren står en svart, skev stålrörsstol med en trasig sits av flätad plast.
När man närmar sig kuren utbryter en upprörd ordväxling på ryska mellan ett antal röster. Det låter som en bråkig diskussion där myndighetspersoner med höjda röster försöker förklara något och lugna ner en hop uppretade människor. När man passerat den illa uppriggade vägbommen och går vidare längs vägen, som nu kantats av människohår, hör man vindens sus och avlägsna fåglar i fjärran.
Intrycket har något ödsligt och postapokalyptiskt över sig som en scenografi ur filmen Mad Max, samtidigt som jag ser kopplingar till den kinesiske konstnären Wenda Gus hårinstallationer.
Med tanke på andra installationer jag sett av Svartvatten går mina associationer ett steg vidare till den ryska installationspionjären Ilja Kabakovs sovjetkritiska iscensättningar från 1980- och 1990-talen. Kabakov fick, i och med Sovjetunionens fall, illustrera utopiernas död och historiens slut, något som den konservative författaren, och rådgivaren åt president Bush, Francis Fukuyama gjorde ett stort nummer av. De stora idéstriderna är slut, utopierna är döda, utropade han, väl så förhastat.
Konstteoretikern Arthur Danto, mannen som introducerade den institutionella konstteori som samtidskonsten vilar på, var inte sen att haka på, han förespådde till och med "The end of art". Utvecklingen och den politiska praktiken med nya positionsförskjutningar, religiösa föreställningar och miljöproblematik lär nog framgent ge näring åt nya utopier och idéstrider.
Håret som Svartvatten använder i sin installation är en stark, för människan representativ, symbol. Det var inte för inte Simson förlorade sin kraft när Delila klippte av hans sju lockar och filistéerna kunde förblinda och fängsla honom. Nazisterna klippte håret på fångarna i koncentrationslägren. Det var ett sätt att avhumanisera dem. Bilder från lägrens lagerlokaler med balar av hår får det att krypa i mig. Hår i maten är heller ingen höjdare. En av den armes sista utvägar i fattiga länder är ofta att sälja sitt hår. Hår har, som sagts, en stark symbolverkan.
När jag kliver omkring i Svartvattens installation upplever jag dock, förutom obehaget med allt hår efter vägen, mer att jag kliver omkring i en teatral scenografi än i ett konstverk. Det tillstånd av transcendens som konsten understundom kan drabba en med uteblev. De ögonblick när man glömmer sig och interagerar med verket fördunklas av att man ser tekniken och hur allt är tillverkat och av vad.
Några barn hade dock agerat medskapare och på olika ställen ritat roliga figurer i sanden.
Det kändes befriande.