Vad man är töntig ibland.
Det var inte så länge sedan som jag stod och gömde mig bakom kön på Willys. Vågade, iddes, ville inte hälsa just då. Var ingen farlig person eller ens otrevlig, i stället en högst snäll bekantskap från för något år sedan som stod där längre fram och handlade sin veckomat.
Jag kröp ihop i stället för att ragryggad hälsa. Hade säkert varit väldigt fint, vi hade kunnat prata om gamla tider. Kanske sagt saker som, vi borde ta en kaffe. Eller kanske till och med, ska vi ta en öl? Sådant man säger men aldrig gör.
Hade ju flera samtal om livet och döden då, när vi träffades regelbundet. Nu är den tiden passerad. Blir bara fel. Bättre då att minnas det som varit.
Olycklig kärlek är väl aldrig så vackert som på film. I verkligheten är det tragiskt och självförgörande. Det finns inget vackert i att leva det. Det är bara fult.
Att skriva dikter, gå på nattliga promenader eller måla– inget av det känns särskilt ballt i stunden. Det räcker inte att bara själv veta om vad som händer. Det måste ut och dokumenteras. Annars har det inte hänt.
I helgen ska jag grilla pinnbröd och gå ut. Och lägga upp bilderna på Facebook.
Ha en bra helg!