Insiktsfullt om att börja om som tonåring

Normal. Kan man bli det? Och vad får en tonårstjej att eftersträva att passa in till varje pris? Dålig självkänsla, erfarenhet av mobbning, att slippa ensamheten? Men i Tänk om det där är jag, av Johanna Lindbäck, finns inga otvetydiga förklaringar till varför Agnes, som flyttat med föräldrarna från Stockholm, är så osäker på sig själv. Hon är begåvad, kommer från trygga familjeförhållanden, går sin egen väg. Visserligen var några flickor i den gamla skolan bitchiga, men i den nya, andra ring i gymnasiet i Umeå, blir hon omedelbart omtyckt och indragen i kamratskapet. Eleverna här är riktiga hedersknyfflar, men tvångstankarna om att inte vara omtyckt, inte på riktigt, gör att Agnes anstränger sig för att sudda ut den hon egentligen är, eller tror att hon är. Det här är Johanna Lindbäcks tredje bok efter En liten chock och Min typ brorsa och den är, om inte psykologiskt allvarsammare, så mer melankolisk än de tidigare böckerna. Den sätter fingret mitt i, inte bara ett ungdoms- utan, ett samhällsfenomen. Att inte våga vara sig själv, att tro att man ska avslöjas som en bluff, det är den gamla Jantelagen. Alla som varit utsatta för mobbning - oavsett svårighetsgrad - känner med Agnes. Det är jobbigt att gå i gymnasiet, den så kallade socialiseringen: med vem ska man sitta, vara med på rasterna, på fritiden? kan gå hårt åt välbefinnandet. Agnes har bestämt sig för att börja om. Från och med Umeå ska hon vara normal, det vill säga lyssna på normal musik, klä sig som alla andra, inte visa att hon helst vill vara hemma och läsa en bok. Inte vara som i Stockholm. Tråkig! Men gymnasiet i Umeå är ingen snobbskola och det är härligt att läsa om vanliga hyggliga människor boken igenom. Det är i Agnes konflikterna finns. I hennes analyserande av de "verkliga" avsikterna. När hon möter den tystlåtne Adam som visar sig vara lika asocial (när det passar honom) som hon, och är omtyckt ändå, och som trivs bra med henne, kan hon ändå inte tro att han tycker om henne, inte på riktigt. Han anstränger sig bara för att hon är ny. Skärp dig vill man ryta till. Hur svårt kan det vara? Men vid närmare eftertanke, så är det kanske precis så här det kan vara om man blivit kränkt i sjuttonårsåldern. Det kan ta lång tid att reparera ett stukat självförtroende. Men nu är det här ingen sorglig bok. Mina tankar går till Hjalmar Bergmans En flicka i frack, den bok jag själv i tonåren slukade för värmen, trevnaden och upproret i en ung flickas reflektioner och längtan.