Insikter om minne och skapande

Ulf Erikssons nya diktsamling har ett bokband som för en gångs skull samspelar med innehållet. Hög och sval, blåtonad dager över ett lite mörkare grönt fält, en landskapsmålning av Peter Frie. Om dagars genomskinlighet handlar ofta om nätter och om mörkrets insikter. Den är tillgänglig långt bortom den gällande språkmaterialismens ofta ganska tramsiga experiment. Och det är viktigt att säga detta, det finns en stor mängd poesi som faktiskt går att läsa fortfarande, Ulf Eriksson har etablerat denna rätt alltsedan debuten 1982.
Det blir nästan som att formulera en schablon, men Erikssons poesi handlar om området mellan det medvetna och det anade. Inte känsla och tanke, utan en vibrerande märkligheten där emellan. "Ingen bor längre i de rum/ du möblerade med/ drömmar om frihet". En vacker liknelse, men inte bara det, också något av den bärande energin i hans dikt. Den som handlar om motsatser och avstånd och syns i rubriker som Rymd och hus, Närhetens avstånd, Himlen i handen.
Många insikter om minne och skapande, om hur bilder påverkar bildmakaren, berättelser påverkar berättaren. Om hur något faller ut efter den helt vardagliga händelsen, när blicken löper längs en nattlig gata, när man stoppar om ett barn som sparkat av sig täcket. Det där som känns blixtsnabbt rusa genom kroppen som en förnimmelse, nätt och jämnt medveten, sällan så länge att den hinner formuleras. Det finns en oerhörd stillhet och intensitet i den dikt som fångar de hastigaste ögonblicken. Lars Lerins akvareller kommer i tanken, den där förmågan att fånga rörelse som en enda inandning och häpnad.
Ljuset är viktigt, komplicerat. Ofta uttrycks det genom sin motsats: "Du natt / som aldrig vilar / och inte delar ljusets insikt / om vad avsked är."
Någon gång kunde Erikssons svalka få brytas av den oregerliga vreden eller helt vanligt grums. Estetiken kan kännas hårt glansig emellanåt. Men hans blick innefattar så stora tidsrymder och så höga klanger att den kritiska känslan aldrig växer till. Ulf Eriksson återupprättar poesins existensberättigande och auktoritet.