Zbigniew Herberts poesi tillhör världslitteraturen. Som varande en litterär utfällning av den polska och mänskliga erfarenheten. Hans förmåga att förena humanistisk klassicism med dagspolitiska trauman gör honom både monumental och brännande. Bildningen är inte en tillflykt undan världens ondska i hans dikter, den är del av kampen och insikten. Hans helt personliga profil är en vacker humor, en försonande vardaglighet som sätter både bildningen och historien på plats.
I en skönt asketisk volym , Inskrifter, kommer nu hans valda dikter 1956 – 1998. Det sistnämnda året gick Herbert bort. Andra världskriget blev hans, liksom alla polackers, formativa händelse. Han var bara femton år vid krigsutbrottet och anslöt sig till motståndskampen mot nazismen. Hans hemstad Lwów ockuperades ömsom av Tyskland, ömsom av Sovjet.
Hans dikter lyser ”som inskrifter” skriver Irena Grönberg i sitt efterord. Jo, de har en energisk motståndsförmåga som verkar både uråldrig och helt nyskapad. De har sin självklarhet från en historia som lämnat så många usla alternativ efter sig att bara de klassiska värdenas evighet förblivit giltiga. Dessa omsätter Herbert i lyrisk form.
Han är svårciterad, dikterna är helheter med sin inneboende handling och logik, raderna förebådar varandra, beror av varandra. Men man kan ändå försöka, hans oerhörda ödmjukhet i de avslutande dikterna med deras uppmaningar till Gud att göra denna kamp med orden meningsfull: ”Herre, skänk mig kraften och smidigheten hos dem som bygger/ långa satser, utbredda som eken, stora som den djupaste dal,/ låt dem rymma världar, världarnas skelett/ drömvärldar”.
Exiltillvaro i Paris, USA, Berlin, men ändå ingen exilpoet, han återvände ständigt till Polen och anslöt sig 1981 till Solidaritet som redaktör. Diktsamlingen Cogito blev en viktig symbol för polackernas strävanden dessa år, och kanske också den bok som gjorde honom internationellt välkänd. I dikten Herr Cogito grubblar över lidandet formulerar han sig, med sin omisskännliga humor: ”Alla försök att skjuta ifrån sig/ den så kallade bittra kalken/ genom reflektion/ en vansinnesaktion för hemlösa katter/ djupa andetag/ religion/ har slagit fel”.
En lekfull dikt, mitt i det allvarliga Polen på väg ut ur historiens långa 1900-tal. Ett försök att av lidandets stoff skapa en rimlig slutsats, eller åtminstone någonting för dagen uthärdligt. Herbert bekräftar det jag länge tänkt; Polens intellektuella var de som fick den tveksamma nåden att formulera oss seklets stora slutsatser i poesi med filosofins tunga giltighet.