Herta Müller rör sig mycket obehindrat mellan språkets olika insikter och funktioner. Kanske ett bevis för mångspråkighetens rikedom, hon låter insikter brytas genom olikheten; bytyska, högtyska och rumänska. Och så i botten den frätande misstron mot språket som finns ingjuten hos alla med erfarenheter från en totalitär stat.
Som filolog (språkanalytiker) var Müller anställd på den statliga traktorfabriken Tehnometal i Rumänien. Översatte bruksanvisningar för traktorer från socialistiska broderländer som DDR. Men hela tiden övervakad och förföljd, till slut sitter hon i stentrappan med sina ordböcker, utfryst, men det gäller att inte bli anklagad för arbetsvägran. Den förföljelsen tvingar henne in i det skönlitterära skrivandet, hon börjar skildra sin hemby och dess människor.
Hennes nya bok, som nu finns i svensk översättning, har den underbara titeln Alltid samma snö och alltid samma farbror. I ett samtal med författaren och poeten Michael Lentz (i bokens slut) får språkets olika gestalter en vacker och allsidig belysning. Från barndomens bytyska där "föremålen hette precis det de var" till socialismens "ideologiska språksörja".
Mycket är igenkännligt i den här volymen med tal, artiklar och annat "material" som belyser författarskap och språk. Men upprepningarna stör inte. Den speciella Ceausescu-diktaturen är en fond som aldrig försvinner. Hur dess övervakning frätte sönder språkets giltighet, hur Securitate förstörde alla ord, inte bara ideologins smyckesuttryck utan även vardagsorden som vänskap, kärlek, familj. Allt kunde utnyttjas, vändas till sin motsats, repressionen ägde orden, själva grammatiken.
Och hur därför motståndet måste utformas som ett motspråk. En vägran att stiga ner i den totalitära språksmörjan. Och hur språket reser sig i dessa redogörelser för övervakningskårens lika idoga som dumma och infernaliska arbete. Där man också förstår den efterblivenhet som präglade socialismens länder. Dels på grund av den kostsamma improduktivitet dessa lata Securitateskallar stod för, dels för den kompletta initiativlöshet och rädsla de spred. Framgången mättes i hur rädd befolkningen var: alltså ett fattigt land.
Herta Müllers stora varsamhet med språkets finaste nyanser skärper analysen. Med sina nybildningar återtar hon makten från den gamla diktaturen och från den ofullgångna demokratin i det nuvarande Rumänien. Hon gör då så att man förstår saker man inte ens anat dessförinnan. Stor litteratur, världslitteratur.