Patrik Backlund is an arsonist är en helhetsupplevelse som nästan måste genomlyssnas från första till sista spår. Varje gång. Östersundsmusikern Backlund, som ger ut sin solodebut helt utan skivbolagsuppbackning, har nämligen lyckats sammanställa en samling låtar som aldrig tappar sin passion och intensitet, utan att för den delen någonsin bli enkelspårig. Ett komplett verk.
Att ett fem av fem-betyg inte känns berättigat är nog för att det tog ett par lyssningar innan jag förstod hur genomgående stark skivan är. Hade det kommit som mer av en direkt uppenbarelse hade jag nog frestats, men som det är nu är fyran hursomhelst en av de mest välförtjänta jag delat ut.
Förmodligen kommer jag att lyssna på Patrik Backlund is an arsonist hela sommaren, göra skivan i sin helhet - med pauserna - till min egen personliga sommarplåga. På ett bra sätt. Och egentligen hade vilket som helst av spåren kunnat bli en nationell sådan, då de alla har just den typ av drivande kvalitet som krävs, men det känns lite som att de alla är för bra för ett så banalt öde.
Ingen kan, tror jag, gilla Don’t wait up for me eller Plain and outspoken på det hjärndöda vis de uppskattar något som de känner igen för att det råkar ha spelats på de senaste fem offentliga platser de befunnit sig. Man måste upptäcka Patrick Backlund is an Arsonist, man måste lyssna - och man måste inse att det är stor popmusik.